Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1 oktober 1927 - Offentlighet och sekretess i Tryckfrihetsförordningen - Irlands parlamentariska vedermödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 429
upptagande i allmän lag. I själva verket framläggas i förslaget (sid. 35
f.) tungt vägande skäl för en dylik anordning. Man finner där egentligen
blott ett motargument: att »en sådan förändring icke torde hava
utsikter att vinna statsmakternas godkännande». Detta skäl kan
visserligen äga sin kraft vid en av givna förutsättningar bunden utredning.
Men för de beslutande myndigheterna själva borde det dock rimligtvis
upplösas till intet! Inför de uppenbara fördelar, som den antydda
utvägen innebär, synes man i varje fall kunna begära, att regeringen
icke utan vidare avvisar möjligheten av dess användning, utan vid
den ytterligare beredning av ärendet, som erfordras före framläggandet
inför riksdagen, prövar framkomligheten av denna väg genom att låta
i detalj utarbeta ett förslag i enlighet med dessa linjer.
I ett så länge av inbördeskrig sönderslitet
land som Irland är det rätt naturligt, att
skapandet av normala politiska förhållanden skall taga sin rundliga
tid och att bakslag skola förekomma under utvecklingen hänemot
det åtrådda lugnet. Det var endast med yttersta svårighet som den
nya Irländska Fristatens båda riksbyggare, Arthur Griffith och Michael
Collins’ lyckades få de irländska väljarnas sanktion på uppgörelsen
med England av den 6 december 1921. Griffith dog året därpå av
överansträngning, och Collins föll ett par veckor senare för en kula
från ett bakhåll. Sinn-Fein-partiet hade i segerns ögonblick
söndrats i två ungefär jämnstarka grupper, den ena fördragstrogen och
reformistisk, den andra revolutionär och doktrinärt republikansk.
Den förra fick en taktiskt smidig ledare i Thomas Cosgrave, som
visserligen var Griffith vida underlägsen i statsklokhet men i alla
händelser visat sig äga både fasthet och administrativ skicklighet.
Vid hans sida stod Kevin O’Higgins, i ungdomskraft och
uppslagsrikedom något erinrande om Collins, dock utan att äga den mördade
nationalhjältens geniala intuition. Den nya regeringen genomdrev sina
författningsförslag och vann 1923 vid de första enligt denna
författning företagna valen en, så länge republikanerna höllo sig utanför
parlamentet, tillräcklig majoritet i dettas underhus, Dail Eireann.
Den grep sig därpå an med jättearbetet att hjälpligt återställa
ordningen i landet, bota de värsta skadorna från inbördeskriget och lägga
grund för landets materiella uppryckning. Under tiden söndrades
republikanerna i tre grupper: Eamonn De Valeras parti, kallat Fianna
Fa//, miss McSwineys hätskare engelskfientliga grupp, vilken
bibehöll det gamla Sinn-Fein-namnet, samt längst ut på vänstra
flygeln en rent terroristisk grupp med det stolta namnet Republikanska
armén. Denna sistnämnda föraktade alla parlamentariska medel och
fortfor med småmord, sprängande av järnvägsbroar o. s. v., medan
de båda föregående visserligen deltogo i parlamentsvalen men
fullföljde den traditionella Sinn-Fein-taktiken att hellre utebli från
parlamentsarbetet än avlägga den i författningen föreskrivna
trohetseden till konung Georg. Gemensamt för alla tre grupperna är
slutmålet, en av Brittiska riket helt oberoende irländsk republik.
Irlands parlamentariska
vedermödor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
