Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Fredssaken och försvaret. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 415
genom att ägna det ett konventionellt och platoniskt intresse utan
även genom att lära oss känna dess uppgifter och arbetsmetoder samt
efter måttet av vår förmåga aktivt deltaga i de fredssträvanden, till
vilkas främjande vi förpliktats bl. a. genom Sveriges anslutning till
Nationernas Förbund.
En god vägledning vid förvärvandet av en översiktlig kännedom om
fredsrörelsen och folkförbundsmaskineriet, sedda från deciderat
försvarsvänlig men samtidigt objektiv synpunkt, lämnar envoyén C. G.
Westmans lilla innehållsrika skrift Fredssaken och f ÖT s va re t. I
de första kapitlen ges där en summarisk men upplysande översikt
över den internationella fredsrörelsens utveckling från de första
utopiska projekten och den förenklade väckelseförkunnelsen till en
målmedveten, mellanfolkligt organiserad politisk rörelse, som alltmer
påverkar de olika staternas utrikespolitik, åtminstone i fråga om de yttre
former denna alltsedan världskriget plägar ikläda sig. Westman gör
all rättvisa exempelvis åt nobelpristagaren dr Alfred Frieds
outtröttliga arbete för pacifismens systematiserande och hans klara blick för
begränsningen av dess möjligheter. Å andra sidan klargöres genom
talrika exempel, hurusom vid sidan av denna vederhäftiga och
kritiska riktning inom pacifismen där alltjämt fortlever en annan, »mera
oskolad, naiv och konventikelartad», vilken ej minst kommit till synes
inom den företrädesvis kring Svenska freds- och skiljedomsföreningen
koncentrerade svenska fredsrörelsen. Rätt utförligt redogöres för denna
svenska fredsrörelses uppkomst och utveckling, och till sist
konstateras, att även hos oss de båda riktningarna alltjämt göra sig gällande,
den ena (den som vunnit den största anslutningen) mera känslotänkande
och primitiv, den andra mera saklig och prövande.
I fortsättningen av sin historik relaterar Westman
Haagkonferensernas värdefulla arbete för skiljedom och kodifiering av krigs- och
neutralitetsrätten, strävandena under världskriget för att i samband
med fredssluten söka organisera en varaktig fred, tillkomsten av
Nationernas Förbund och huvuddragen av dess medlings- och
sanktionsförfarande. Han berör även förbundets trevande ansatser att få upp
frågan om rustningsbegränsning till behandling, refererar och kritiserar
Genéveprotokollet av 1924 samt ger en upplysande exposé över
Lo-carnofördragens tillkomst och betydelse. Genéveprotokollet är sedan
1925 lyckligtvis dött och begravet, och man kan efteråt ej nog
förvåna sig över den entusiasm detta egendomliga försök att sätta det
internationella »fredskriget» i system på sin tid väckte inom
pacifistlägret. Westmans kritik går här i allmänhet parallell med den som
presterades av de av ministären Branting tillkallade sakkunniga, och
på tal om de sanktionskrig, som enligt protokollet skulle tillgripas,
sedan angriparen genom presumption i en automatisk procedur
utpekats, framhåller han träffande »det i varje fall betänkliga att söka
förmå en nations trupper att bekriga ett folk, för vilket de hysa
vänskap och sympati — och detta i ett krig, som kommit automatiskt
till stånd». Framställningen av Locarnofördragen är klar och
åskådlig. På tal om Sveriges förbehållslösa skiljedomstraktater med Dan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
