Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statens självbegränsning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 ELI F. HECKSCHER
i det ena fallet i mindre men fortfarande betydande stater, i det
andra fallet, samlöpande med en allmän återgång i kultur, i mer
eller mindre isolerade småsamhällen, som därefter ånyo svetsats
ihop till nationalstater. Det är fullt möjligt att tänka sig en
historisk utveckling utan vare sig Alexanders eller Roms
världsherravälde, och det står var och en fritt att ägna sina sympatier
åt denna utveckling i stället för åt den som faktiskt kom till
stånd. För egen del skulle jag vilja deklarera som mitt facit
av världshistorien, att det mesta av samhällskaraktär som gjort
livet värt att leva härstammar från hellenismen och den romerska
universalmonarkien, medan de små bitar av mänskliga värden
som med historisk tillförlitlighet kunna ledas tillbaka till
Germaniens urskogar synas mig väga fjäderlätt däremot; och det är
en glädje att till stöd för en sådan historietolkning få åberopa
statssamhällets främste exponent i svensk historieforskning,
Harald Hjärne, i den sista av hans utgivna skrifter, den som
står att läsa i fjärde delen av den svenska upplagan av
Pflugk-Harttungs världshistoria. Häri ligger alls icke något
underkännande av den insats som medeltiden gjort i
kulturutvecklingen och som i särskild grad har Stig Bendixons berättigade
sympatier. Ty närmast men ej uteslutande genom den främsta
arvtagaren av den romerska universalmonarkien, nämligen
kyrkan, bar medeltiden prägeln av en förening mellan partikularism
och universalism som utgör ett av dess största under, fastän
det icke kommit till synes i författarens framställning.
För att sammanfatta: småsamhällena äro ett sämre ideal än
de stora samhällena i den mån som samhällsuppgifternas
geografiska räckvidd tilltar. Så tillvida innebär den kritik av
statsdyrkan som vill sätta kommunerna i statens, ställe i nuvarande
stund ett steg i orätt riktning, bort från den punkt där de flesta
hittills stannat.
Detta leder över till den andra svagheten hos
kommunäl-entusiasmen. Ju trängre den starkaste samhällsbildningens gränser
dragas, desto ofördragsammare bli samhällsmedlemmarna
vanligen mot utomstående och mot varandra. På samma sätt som
sekterna nästan alltid äro intolerantare än landskyrkorna och
de partipolitiska smågrupperna än de stora rikspartierna, äro
småsamhällen ofördragsammare än stora stater mot allt som i
språk, uttryckssätt, klädedräkt, tro och politiska ideal avviker
från det normala. Individen har en helt annan möjlighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
