Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Tegnér i psykiatrisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 DAGENS FRÅGOR
enligt kommentarens märkliga upplysning »det i ett och annat stycke
förekommande namnet Emilie undvikits, varav följt mindre
redaktionsändringar». Som ett slags förklaring till denna originella åtgärd följa
några ord, som äro alltför betecknande för att ej anföras: »Det är
dessa dikters poetiska värde, som gjort dem förtjänta av att bevaras
till eftervärlden, och ingalunda det material de kunna erbjuda för
’litteratur-psykologiska’ hypoteser». Även sinnessjukdomsperioden
förbigås med mycket lätt hand, och om dess förhistoria nämnes intet.
Tydligen betraktade man problemet Tegnér en gång för alla som löst
genom Bottigers officiösa levnadsskildring. Vad som vare sig i fråga
om enskildheter eller totaluppfattning gick utöver denna avvisades
utan vidare motivering.
Även med hänsyn tagen till vad man känner om dåtidens ängsliga
skygghet för öppenhet och sanning på det biografiska området måste
man erkänna, att denna undanhållningspolitik synes obegriplig, helst
ju vid denna tidpunkt många ännu funnos i livet, som personligen
känt Tegnér och voro fullt förtrogna med traditionen om hans
levnadsförhållanden och karaktär. Men intrycket av den
Bottiger-ska framställningen förblev icke dess mindre långt fram i tiden
helt dominerande. I den tryckta litteraturen blev den av honom
utformade Tegnérbilden fastslagen som så att säga kanonisk, något som
dock emellertid visst icke hindrade, att man och man emellan en helt
annan uppfattning fortplantades. Särskilt inom Stockholms
journalistiska och litterära värld, som över huvud taget under 1800-talets
senare hälft var särdeles väl underrättad om mångahanda ting, hade
man noga reda på allt vad som rörde framför allt de mörkare sidorna
av Tegnérs liv. Förmedlaren var i första hand en egendomlig, allt
för litet beaktad typ inom vårt 1800-tals politiska liv, prosten i Qvistofta
i Skåne Henrik Olof Schönbeck, en smidig och föga hänsynsfull intrigör,
kulisspolitiker av både läggning och böjelse och utrustad med ett
aldrig svikande intresse för personalia. För sitt privata vidkommande
var han nära lierad särskilt med det Hierta’ska kotteriet och Aftonbladet.
Av okänd anledning — förmodligen på grund av några personliga
förhållanden — hyste han ett djupt hat mot Tegnér och gjorde allt vad
i hans förmåga stod för att svärta hans rykte. Det var han som
gav Brandes materialet för hans bekanta skildring av kriserna i
Tegnérs äktenskap, och utan tvivel återgå många av de i Stockholms
litteratörkretsar gängse ryktena om Tegnérs erotiska förbindelser mer
eller mindre direkt på honom. På detta sätt kom den officiellt
godtagna apolliniska Tegnérgestalten med dess rena linjer och dess
klassiska jämnmått att dubbleras av en helt annan av diametralt motsatt
karaktär, en Tegnér med anletsdrag av lysten faun och med plumpa
ord på läpparna. Det är denna egendomliga dubbelhet i
Tegnértraditionen som ligger bakom den mellan Ewert Wrangel och Levertin
förda diskussionen om Elof Tegnérs bekanta uppsats Östrabo (1901).
På sina håll ansåg man det nog ännu vid denna tidpunkt möjligt
att upprätthålla den Böttigerska traditionen, men i själva verket var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
