Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - De lärda verkens bostadsbekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 DAGENS FRÅGOR
en bekväm verkstad åt konstnärer och konsthantverkare, medan
biblioteket »måste hjälpa sig med korridorer och se snickare innehava
dess rum». Först 1796 fick institutionen taga sin sal i besittning. Länge
dröjde det ej, innan man åter klagade över brist på arbetsrum och
brist på magasinsutrymmen. Till en början hjälpte man sig fram
genom att dölja de vackra träarbetena med nya bokhyllor, men snart
nog blev det nödvändigt att fylla även »salongens» hela golvyta med
dylika, som alldeles förintade jämväl den beräknade ståtliga
rumsverkan. Den yttre förnedringen gjorde, att beståndet aldrig kom att
påtagligt framstå som en levande, organisk enhet, och så kunde
»ordnandet» fritt från alla skrupler gå sin av fackindelnings- och
systematiseringslusten utstakade väg, underlättat genom för de gamla
samlingsbandens slaktande särskilt uppfunna knivar, vilka synas ha visat
sig ändamålsenliga, då snart nog »förädlade former» av det utmärkta
redskapet omtalas.
Ett annat exempel! Antikvitetsarkivet hör väl knappast till de
institutioner, som lyckats tillvinna sig ett alltför aktat rum i vår
odlings historia. Det tyngdes länge av arvet från 1600-talets antikvariska
lärdom, de rudbeckianska fantasterierna, som kommo dess tjänstemän
att vackla mellan löjeväckande utsvävningar i lärd konstruktion och
steril kritik. Institutionens främsta insats under 1700-talet var väl,
att sekreterarlönen gav den materiella förutsättningen för G. R. Rerchs
förnämliga livsverk, som trots hans obestridliga
ämbetsmannaförtjän-ster framför allt blev en insats av en privatlärd på ett
specialområde, numismatiken. Den med tidens vetenskapliga inriktning
aktuellaste uppgift, arkivet ärvt, att ge den inbrytande empiriska
historieforskningen ett kraftigt handtag genom att skapa en verklig översikt
över de medeltida pergamentsbreven, blev icke löst, oaktat flera
tjänstemän efter varandra i ungdomlig entusiasm grepo sig an därmed.
Orsakerna voro naturligtvis flera än en, men när man läser den långa
historien om försenade inredningsarbeten, om konkurrensen med
hovfolket om rummen, om »alla permebrev, böcker, gamla
minnesmärken etc.», som alltjämt lågo kvar »inpackade i kistor eller på golvet
uppstaplade, så att man näppeligen något kan igenfinna, alltså
obru-kelige och föga annorledes än de ej vore till» — jå, då blir man
benägen att söka även mycket litet djupsinniga förklaringar till
resultatens torftighet.
Det må emellertid vara nog med redan anförda exempel. Följer
man de gamla och de nya verkchefernas inlagor, där endast turnyr
och uttrycksvanor växla men sakinnehållet aldrig upphör att vara
detsamma, drivs man till slut att fråga sig, om denna oförmåga att lösa
lokalfrågorna på ett effektivt och praktiskt sätt hör till den statliga
och statsunderstödda samlarverksamhetens väsen. I viss mån torde
det nog vara så. Först och främst äro de lärda institutionerna icke
»praktiska», och det skall väl i alla tider och under alla förhållanden
bli så, att vad som behövs för att hålla maskineriet gående främst
kommer att intressera dem, som ha ansvaret för dagens bekymmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
