Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Studier i svensk historiografi. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 LITTERATUR
listig nog att ofta ej själv träda fram och mången gång nöjde sig
med att gillra försåt för kommande »upptäckare», till synes ganska
likgiltig för om han själv fick uppleva triumferna. Om hans
förfalskningar stundom kunna förefalla ganska klumpiga — förf. tror sig
kunna spåra en avtagande »yrkesskicklighet», hänförlig till en
ögonsjukdom, varav Rabenius på äldre dagar hemsöktes — måste man
ihågkomma, att den begränsade förmågan både att förfalska och att
upptäcka måste betraktas som mått på de insikter, vilka dittills
uppnåtts i en vetenskap i sin första utbildning. Problemet hur
Rabenius kunde dupera sina samtida rymmer emellertid även ett annat
problem, om han verkligen duperat alla, som använt sig av hans
tillverkningar, eller även haft medbrottslingar. Intresserade i
sistnämnda fråga äro framförallt tvenne forskare, som längesedan
förvunnits att ha anlitat förfalskade källor och därför sett sin heder
fläckad, Uppsalaprofessorn Karl Lundius och bröderna Petris biograf,
Johan Göstav Hallman Göstavsson. Då det falska källmaterial, dessa
givit offentlighet åt, delvis bevisligen är av Rabenius’ tillverkning,
lutar förf. uppenbarligen åt att frikänna dem från den medvetna
förfalskningens vanära, även om han ej gör anspråk på att ha förebragt
bindande bevisning. Om Lundius är hans slutomdöme, att denne,
om han får räknas till offrens antal, för visso varit ett av de
värnlösaste, minst skarpsynta av dessa.
Den icke minst viktiga delen av Ahnlunds undersökning är hans
utredning om de Rabeniuska förfalskningarnas efterverkningar i svensk
historieskrivning. Det är en studie i vår historiografi, som givit
förf. anledning att ånyo upprulla flera av våra namnkunnigaste lärda
strider och som för visso ger tillfälle till åtskilliga reflexioner. En
av dessa är, att det åter visats vara en nästan hopplös uppgift att
ur litteraturen utrensa en en gång rotfäst tradition. Förf. har
sammanfört en rad drastiska exempel på detta förhållande, hämtade ur
äldre och ännu verksamma författares arbeten. Det kan stundom
förefalla, som om svenska historiker felade däruti, att de offra en
oproportionerlig mängd intelligens på att till det yttersta pressa
ofullständiga, för en viss bevisning använda citat och källreferat i stället
för att gå till även lätt åtkomliga primärkällor. Men det torde vara
ett minst lika vanligt fel att i ivern att framdraga nytt arkivaliskt
material försumma att tillgodogöra sig föregångarnas arbeten. För
dem som vilja undgå att göra sig skyldiga till ett dylikt fel gent
emot Ahnlunds viktiga arbete hade det otvivelaktigt varit lättare, om
förf. vid sidan av personregistret bifogat en förteckning på kritiskt
behandlade aktstycken. En dylik översikt skulle även ha givit ett
om möjligt ännu påtagligare intryck av förf:s mångsidiga lärdom och
av hans undersöknings centrala betydelse för viktiga kapitel i vår
historiografi.
Bertil Boethius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
