Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Studier i svensk historiografi. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 LITTERATUR
tariskt material, tilldrager sig ett visst intresse. Rabenius’ lyte var
nämligen ingalunda av den art, att det helt ruinerade hans andliga
förmögenheter. Hans biograf tillerkänner honom både begåvning,
lärdom och verklig om än förvriden forskarhåg, och hans samtids
skarpsinnigaste och mest begåvade vetenskapsmän diskuterade,
fängslade av hans kunskapsrikedom och brinnande nit, fornforskningens
problem med honom som med en jämbördig intelligens. Det var
dessutom ej endast de lärda, han förstod att behaga. I yngre år har
han tvärtom snarast framträtt som en utåtvänd sällskapsmänniska,
vars infall roat och förstrött även i de högsta kretsar. Hos
änkedrottningen, Karl Gustavs gemål, åtnjöt han en ynnest, som skaffade
honom hans första prästerliga befordran trots att han under
befordringsstriden genom en simpel förfalskning i eget intresse röjde det
problematiska i sitt väsen. Karl XI fann förströelse i hans grovkorniga
skämt, och i Karl XII:s läger åtnjöt han ett sorts privilegium som
ogenerad spektakelmakare, innan han drog sig tillbaka till det
förnämliga pastorat, som kungagunsten skänkt honom.
Kring Rabenius som hovkretsarnas rolighetsminister har det samlat
sig en ganska riklig anekdotskatt. Man måste utan tvivel göra
rundliga avdrag för vandrande anekdoter, vilka attraherats av en likartad
verklighet — liksom äkta Rabenius-anekdoter senare skulle attribueras
till Bellman. Men i alla fall återstår tillräckligt mycket för att ge
oss bilden av en skämtare i den karolinska tidens smak, drastisk och
burlesk snarare än kvick men tacksamt accepterad i mindre
nogräknade jagar- och krigarlag, vilka tydligen i den ganska skärande
motsatsen mellan hans narrspel och hans prästerliga dräkt funnit en
ytterligare anledning till förnöjelse. Rabenius’ predikningar synas ha
vacklat mellan »alltför höga och oratoriska diskurser» och drastisk
fritalighet. Han var ej fri för prelatensiska anspråk, och han undgick
ej heller på äldre dagar stridigheter, där hans personliga heder
liksom i ungdomsårens befordringstvister syntes tvivelaktig. Men även
med dylika brister har han tydligen utåt ej definitivt överskridit
den borgerliga anständighetens gränser. Och liksom hans grovkorniga
skämtlynne harmonierat om ej med hans kall, så dock med hans tid,
anslöt sig hans lärda vurm till ett av dennas verkligt betydelsefulla
strävanden.
Rabenius tillhör nämligen ett märkligt skede i den svenska
historiska forskningens annaler. Den yverboret fantastiska hävdateckning,
som mynnade ut i Atlantikans patriotiska dikt, var på väg att
undanträngas av en nyktert kritisk vetenskap, som principiellt vände
sig till det primära historiska källmaterialet för att med dess hjälp
mönstra ut oäkta tradition, lösliga kombinationer och förflugna
hugskott. Det var en sida av empiriens seger inom vetenskapen, som,
värdigt representerad bl. a. av Erik Benzelius d. y., nådde oss genom
påverkningar framför allt från Västeuropas för alla tider förebildliga
stora urkundsverk. Den första forskargenerationen av denna art
upptogs framför allt av samlandet och försöken att vinna överblick över
ett material, som ännu ej kunde behärskas. Vad den däruti uträttat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
