Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Förenta staterna och Nicaragua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 DAGENS FRÅGOR
satsen består i maktrivalitet mellan landets största städer, det
»konservativa» Granada i öster och det »liberala» Leon i väster.
Estrada ledsnade snart på presidentvärdigheten, enär arméns
befälhavare, general Mena, tillvällat sig den verkliga makten. Han avgick
därför redan i maj 1911 och efterträddes författningsenligt av vice
presidenten Diaz, vilken lyckades stärka sin ställning genom att
uppnegociera stora lån i Staterna och dessutom skaffade sig en skicklig militär
medhjälpare i general Emiliano Ghamorro. Då Diaz därpå dristade
avskeda Mena, gjorde denne naturligtvis uppror och bombarderade
huvudstaden Managua. Granater kreverade därvid även i närheten av
amerikanska legationen, vilket hade till följd först att amerikanske
ministern strängt förbjöd fortsatt bombardement och sedan att en bataljon
amerikanska marinsoldater landsattes. En kontingent av dem bibehölls
som legationsvakt ända till sommaren 1925, med sin blotta närvaro
hälsosamt dämpande alla lokala revolutionärers verksamhetslust. Diaz
visade sig ej otacksam för det stöd han fått. Hans sändebud i
Washington, general Ghamorro, avslöt 1914 med utrikesministern Bryan ett
fördrag, enligt vilket Förenta staterna, mot att bevilja ett lån på 3 millioner
dollar, fingo ständig monopolrätt att bygga och trafikera en kanal från
ocean till ocean över Nicaraguas område. Dessutom avträddes två små
öar utanför Atlantkusten, Gorn Islands, till U. S. A., och amerikanarna
fingo rätt att i Fonsecabukten på Stillahavskusten anlägga en marinbas.
Ursprungligen stod även i fördragstexten, att Nicaragua utfäste sig att ej
utan amerikanska regeringens samtycke börja krig eller ingå några
fördrag, som berörde amerikanska intressen. Förenta staterna å sin
sida skulle ha rätt till väpnad intervention, när så befunnes nödigt
för att trygga Nicaraguas oberoende eller skydda människoliv och
egendom. Amerikanska senaten fann emellertid dessa perspektiv något
äventyrliga och uteslöt protektoratsartiklarna vid ratifikationen.
Bryan-Chamorrofördraget var slutstenen i ett helt system av
internationella avtal, varigenom alla kanalföretag på det centralamerikanska
näset förbehöllos åt Förenta staterna. Nicaraguavägen hålles i reserv
även efter Panamakanalens fullbordan. Måhända kan den av
trafiktekniska eller strategiska skäl behöva tagas i anspråk framdeles; i
alla händelser ansåg man i Washington det vara värt 3 millioner dollar
att få traktatgaranti för att den aldrig skulle kunna av utomstående
makt öppnas som medtävlare till Panamakanalen. Givetvis är också
Nicaraguas kanalstrategiska läge innersta orsaken till Uncle Sam’s
ömma beredvillighet att gå tillhanda med »osjälviskt bistånd»,
närhelst de nicaraguanska generalerna och doktorerna råka i
våldsammare gruff med varandra än som kan anses för centralamerikanskt
politiskt liv normalt. Man har i Washington ej glömt, att redan
Napoleon III under Mexikoexpeditionens dagar svärmande kallade
det nicaraguanska Leon för »den nya världens medelpunkt, liksom
Konstantinopel är den gamlas», och drömde om att man från Leon
efter kanalens fullbordan skulle kunna »behärska både Nord- och
Sydamerikas kuster». Sitt inflytande i Nicaragua ha amerikanarna
metodiskt stärkt genom vad Roosevelt utan nedsättande bibetydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
