Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Några Gustav-Adolfs-forskningens problem. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 225
tände. Det gäller den nödvändiga basen för ett längre framryckande,
diversionens betydelse och organiserandet av vad tiden kallade en
rätt »status belli».
Gustav Adolf har som bekant i Tyskland företagit två frammarscher,
som förde honom långt från hans bas, framryckningen för att
undsätta Magdeburg och tåget till Bajern. Båda föregingos av en rad
operationer, för vilka det är karakteristiskt, att deras huvudriktning
gick i mer eller mindre rät vinkel mot den slutliga framryckningen.
I förra fallet beteckna Mecklenburgs östra gränstrakter och
Landsberg de yttersta slutpunkterna för dessa operationer, i det senare
fallet spände de över en sträcka, som begränsas av floderna Elbe
och Rhen och där städerna Magdeburg och Mainz utgöra de yttersta
hörnpunkterna. Beträffande den förra gruppen av operationer torde
enighet råda därom, att de tillsammantagna resulterade i skapandet
av en hållfast och tillräckligt vid bas för krigets förflyttande till det
inre av Tyskland. Vad åter angår de operationer, som förde Gustav
Adolf från Elbe till Rhen, synas de militära skriftställare, som senast
bedömt operationerna efter slaget vid Breitenfeld, vara ense om att
dessa ej syftade till ett nytt slag mot Tillys armé och att förklaringen
härtill måste sökas i politiska skäl. Överstelöjtnant Bennedich
utvecklar pregnant denna tes i sin temperamentsfulla stil (Ur det gamla
gardets öden, 1926, s. 80), medan general Tingsten mera hovsamt säger,
att det tvivelsutan förnämligast var politiska skäl, som bestämde
operationernas inriktning till sydvästra Tyskland (s. 91), och finner, att
det för slagets uteblivande ej kan ha funnits någon annan rent
militärisk grund än en numerär underlägsenhet (s. 103). Att sistnämnda
skäl var j t avgörande under de kritiska dagar, då Tilly gick söderut
förbi Gustav Adolf, är väl ganska säkert. Men är man i likhet med
den, som skriver dessa rader, övertygad, att Gustav Adolfs
krigsledning från slaget vid Breitenfeld till och med inryckningen i Bajern bör
uppfattas som en enda sammanhängande operation mot den enda
katolska huvudstyrka som då fanns, Tillys armé, synes man ej kunna
undgå att söka militära förklaringsgrunder till fälttågets hela läggning.
Och då synas de slående överensstämmelserna mellan operationerna före
framryckningen mot Magdeburg och operationerna före
framryckningen söderut efter Tilly i första hand anbefalla en undersökning,
huruvida ej Gustav Adolf med sina förutsättningar ansett en bred, i
flanken tryggad bas (Mainz’ erövring!) nödvändig för att med full kraft
kunna operera söderut, vare sig han valde en ny diversion, vilket han
först synes ha åsyftat, eller föredrog att direkt uppsöka sin fiende.
Tesen, att Gustav Adolfs krigsledning efter Breitenfeld bör uppfattas
som en sammanhängande operation mot den katolska huvudarmén,
grundar sig givetvis på den betydelse, »diversionen» ägde för Gustav
Adolfs krigföring. I de ingalunda sällsynta uttalanden, varmed denne
fältherre motiverade sina operativa beslut, framstå slaget och
diversionen som konkurrerande medel att tillintetgöra motståndarens
operationsavsikter. Har man sökt göra sig förtrogen med Gustav Adolfs
strategiska tankegång sådan den framträder i hans egna uttalanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
