Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Statsnyttans idé. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 ELOF ÅKESSON
och elementärt. Visserligen kräver statsnyttan en hög grad av
rationalitet och ändamålsenlighet i det politiska handlandet.
Känslor måste stå helt i den sakliga uppgiftens tjänst. »Hat
och hämnd äro dåliga rådgivare i politiken» (Bismarck). Men
hur skall man i det konkreta fallet, t. ex. vid annexioner, kunna
skilja på vad som är dikterat av statsklokhet och vad som är
maktlystnad? Statsnyttan smälter ju alltid på något sätt
samman med den härskandes, den framgångsrikes, segrarens fördel.
Så löper den ständigt fara att bli ett utmärkt instrument för
rent själviska och partiella syften. Klokheten lägger band på
de ytligare lidelserna blott för att den mera dolda, djupare
egoismen skall bli tillfredsställd.
Trots allt är dock medvetandet om att tjäna en högre sak,
som går långt över den enskildes liv, den avgörande punkt, där
det nyttiga och nödvändiga börjar kännas som gott och skönt
tillika. Även oni den sedliga känslan icke kan härledas ur
naturtvånget och nyttighetsbehovet utan förutsätter ett självständigt
anlag hos människan, så klättrar den dock alltid uppåt med
stöd av tron på en högre makt, som kräver tjänst och
hängivenhet. Några om än aldrig så primitiva och dunkelt fattade
värdeidéer torde redan från början ha legat insänkta i det rent
naturliga maktsträvandet. Efter hand frigöra sig morallagen och
rättsidén från naturgrunden och uppträda med anspråk på
obetingad underkastelse. Statsnyttans historia åskådliggör detta,
men på samma gång också, att kulturen alltid står i fara att
sjunka tillbaka i det naturliga. Kriget betyder, att
naturtillståndet åter bryter igenom kulturen, trots alla rättsformer, i vilka
man söker drapera det. »Väl reser sig den sedliga känslan åter
och åter mot denna anomali — men utan historisk framgång»,
betygar Meinecke. »Det är världshistoriens mest fruktansvärda
och skakande faktum, att det ej vill lyckas att radikalt
genomföra de sedliga normerna i just det samhälle, som tar alla andra
samhällen i sitt skydd, som därmed också innesluter det rikaste
och det mest skiftande kulturinnehållet och som därför
egentligen skulle vara ett lysande mönster för alla genom sitt
väsendes renhet».
Efter sin vana griper Meinecke det historiska förloppet på
den punkt, där statsnyttan höjer sig upp ur de instinktiva hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
