Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 1 mars 1927 - Något om urkundspublikationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 DAGENS FRÅGOR
liga ting, som t. ex. då välbekanta, inom respektive institutioner sedan
länge förtecknade och beskrivna aktstycken med dundrande
pressreklam publiceras som nya och epokgörande fynd. Det må vara nog
att erinra om den sorglustiga episod som inträffade för några år sedan,
då Riksarkivets välbekanta Lutherbrev sålunda av en entusiastisk
dilettant »upptäcktes» och gjordes till föremål för åtskilliga konjekturer,
innan det avkylande meddelandet hann offentliggöras att brevet ifråga
sedan länge var bekant och utnyttjat av forskningen. I fråga om
utgivningsarbeten ha mutatis mutandis liknande bedrövligheter ej sällan
förekommit. En så viktig urkund som Stockholms stads tankebok för
åren 1524—29, då Olaus Petri var stadens sekreterare, är exempelvis
utgiven på ett så underhaltigt sätt, att upplagan måste betecknas som
praktiskt taget oanvändbar. Lika illa står det till, om man vänder sig
till memoarlitteraturen. Det livliga intresse, som vår kulturhistoriskt
intresserade och antikvitetssvärmande tid ägnar dessa direkta skildringar
från förflutna tider, har medfört att förläggarna för att tillmötesgå
behovet kasta ut snart sagt vad som helst och därtill i vilket skick som
helst på marknaden. Varningar ha ej saknats; sålunda betonade bl. a.
Böök för ett par år sedan i anledning av den mycket svagt
redigerade upplagan av presidenten Abraham Leijonhufvuds minnen vikten
av att svenska memoarverk utgåves mindre dilettantmässigt än vad
nu vanligen är fallet. Men i detta hänseende talar man för döva öron,
i varje fall så länge förläggarintresset går i motsatt riktning och
allmänheten betraktar den fackliga kritikens krav såsom utslag av ett
lärt pedanteri, vilket man utan samvetsbetänkligheter kan lämna ur
räkningen.
Skulle något verkligt intresse för höjande av den genomsnittliga
svenska editionstekniken förefinnas, så förtjänar det framhävas, att
förebilder av det mest mönstergilla slag hos oss finnas inom omedelbart
räckhåll, om än publicerade på ett håll som knappast torde
uppmärksammas utom fackkretsarna. Det är företrädesvis inom de
publikationsserier, som utgivas av de lärda sällskapen, framför allt av det
vördnadsvärda, nu mer än sekelgamla Kungl. Samfundet för utgivande
av handskrifter rörande Skandinaviens historia som den vetenskapliga
utgivarverksamheten har hemortsrätt. Bland dess senare publikationer
finnas åtskilliga, som med skäl kunna anses som mönstergilla och
vilkas editionsprinciper borde uppmärksamt studeras av envar som
hyser planer på att framträda som självständig utgivare. Till raden
av dessa förträffliga verk har för kort tid sedan kommit ännu ett,
vilket i eminent grad förtjänar uppmärksammas som ett absolut
standardverk i utgivningstekniskt hänseende: Stockholms stads
skottebok för åren 1460—68 samt strödda räkenskaper från 1430-talet
och från åren 1460—73, utgivna av arkivrådet Johan Axel Almquist.
Det är en verklig glädje att taga del av en publikation sådan som denna.
Visserligen kan det vid första ögonkastet tyckas som om den vore en
smula torr och enformig till sitt innehåll — den upptager
huvudsakligen skattelängder för stadens borgerskap jämte kortfattade notiser
om olika viktigare utbetalningar från räkenskapskammaren —, men går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
