Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lunds katedralskola. Av Bengt Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolhistoria redan vara en klassisk figur även utanför Skånes gränser.
Rådman B. Cavallin ger av honom en festlig karakteristik, samtidigt
ådagaläggande en stark pietet för Brags ädla karaktär och vidsträckta
kunskaper. »Lektorns» lektioner voro katedralskoliternas fest-,
vilo- och inspirationsstunder, utbildade till nästan ritualmässiga former.
Brag var en skral psykolog och ett stort barn. Festen inleddes med
skolpojkens: »Herr lektor, får jag fråga?», vilket vanligen beviljades.
Brag älskade att utveckla sitt vetande. »Herr lektor, kan man gaska
på tre knektar?» inbragte visserligen först ovett, men efter en stund
beskedet: »Förresten skall jag säga dig, din hundsvott, att det är en
mycket dålig gask»! Det gick så långt, att om skolpojkselakheten
utfunderat, att man någon lektion skulle hålla sig alldeles ordentlig,
Brag slutligen, förtvivlad och tryckt, kunde fråga: »Mina kära vänner,
jag har väl inte på något sätt förolämpat eder?» Ofta upptäckte han
för sent, att man drivit med honom och brusade då upp med ett
»min ädle fähund» el. dyl. Ibland låtsade eleverna enfald vid svaren,
som då Brag på frågan, »vad det är för en bok, som kallas liber
librorum eller böckernas bok, den märkligaste och mest lästa av alla
böcker?» fick svaret »Det är väl ’De tre musköterna?’» Lektorns önskan
att till varje pris rädda sina gossar, kunde även föranleda en väl långt
driven sokratisk metod, som t. ex. examensfrågan »Månntro man inte
kan säga, att när Karl XII befann sig vid Altranstädt, hans rykte
stod på sin middagshöjd?» med svaret »Jo» följt av Lektorns
tillfredsställda »Det är rätt»!
Sommelii efterträdare, Anders Petersson, efter ett födelsemärke kallad
»Bönan», var ironiker. Ibland misslyckades han dock med effekten,
som då han enligt överbibliotekarien E. Ljunggrens berättelse
förmanade Axel Wallengren, »Falstaff fakir»: »Och så kommer du hem till
din far med dina usla betyg och säger: God dag far, här kommer en
härlig son»! Wallengren sade om denna scenskildring, att »den var ju
ganska nätt hopkommen, men den saknade realism»!
Kristendomsläraren Gulin var tydligen en misantrop att döma av inskriften på
hans spanskrörskäpp: »Från P. E. Gulin i Lund stulen». Berömd är
Gulins klassiska definition av dagligt bröd: »Ni ska inte tro, era
schabbertar, att dagligt bröd är detsamma för alla mänskor. För en vanlig
arbetare är det sill och potatis. För mig och andra likställda är det
två rätter mat om vardagarna och tre om söndagarna. Men för kungen
— gåsstek och champagne var eviga dag!» Onekligen en skånsk
nyansering av det kulinariska idealinslaget i riksfaderns menu!
Utom redan nämnda författares uppsatser innehåller
katedralskoleboken ett flertal andra sådana. Redaktör M. Lind har gjort belysande
katalogstudier, N. P. Norlind skildrar musik- och sånglärare, Johan
Ambrosius och Nils Sjöberg minnen från 50- och 60-talen. Professor
G. Petréns uppsats vidgar sig till en miljöskildring även av Lund
utanför skolgården och en återspegling av ungdomens idéstrider. Lektor
G. Cavallin presenterar tre latinlärare, av vilka den ene, själve
skolgeneralen B. J:son Bergqvist, avslutar boken med sina hågkomster.
I en klass för sig står Ernst Norlinds Tre Skolminnen, arbetets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
