Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Nyttan av privatsekreterare. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYTTAN AV PRIVATSEKRETERARE 117
arbete, uppfylld och söndersliten av dagarnas hundratals
små-bestyr. Detta är ingen bagatell. Det är ingen bagatell för ett
land, om en framstående ledarepersonlighet lever fem eller tio år
mer eller mindre. En svensk statsman och internationell gestalt
som Hjalmar Branting må anföras som ett typiskt exempel. Endast
under relativt korta perioder av sina sista levnadsår torde han
ha varit försedd med något som kan liknas vid sekreterarhjälp
och den var begränsad till hans ämbetsuppdrag. Resultatet var,
att han trots en fenomenal arbetsförmåga och en icke svikande
trofasthet försummade både gamla och nya vänner utomlands,
som det för honom kunde ha varit av största värde att
upprätthålla förbindelser med. Han fick säkerligen, just på grund
av sin ständiga överarbetning, röna allt det överseende som
villigt, och stundom nästan lojt villigt, förlänas en mycket
upptagen svensk av hans landsmän, men, märk väl, icke av andra.
Hövlighetsbegreppen upphävas hos oss tämligen obesvärat,
närhelst nöden kräver, och i Sverige uppenbara sig dagligen
tusentals sådana fall av force majeure. I verkligheten föreligger ingen
ursäktsgrund av det giltiga slag som förmenas.
En engelsk statsman i förgrunden är säkerligen icke mindre
upptagen än en svensk. Enbart hans representativa plikter äro
oerhört mycket mera omfattande. Om ett dygn på 24 timmar
knappast förslår för svensken, måste ett dubbelt så långt dygn vara
ännu mera otillräckligt för engelsmannen. Men om man iakttar
en engelsk politiker, som årtionde efter årtionde slitit och släpat
och stått i bataljernas första linje, vare sig han suttit på
regerings- eller oppositionsbänken — vad finner man? Det är som
om hans vigör vore outtömlig. Jag påstår icke, att äldre
engelska statsmän ständigt äro i »tip-top form» som champions
i tävlingskamp. Även de kunna, som Mr Baldwin förliden
sommar, tillfälligt brytas ned av överväldigande statsbekymmer.
Men de draga i regel på sina kraftkapital med sunt förnuft.
Om de vila sig, är det icke på bekostnad av nonchalerade
skyldigheter. Jag minns vid ett tillfälle, hur Branting i ett enskilt
svenskt-engelskt sällskap uttryckte sin oförställda förvåning över
den myckna tid som brittisk statsstyrelses främsta män mitt
under brinnande politiska kriser kunde slösa bort på golfbanan.
Arbetet måste ju bli lidande. Han såg sig själv som ett
exempel. I själva verket var Brantings förvåning ett patetiskt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
