Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Nyttan av privatsekreterare. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYTTAN AV PRIVATSEKRETERARE
AV PRESSATTACHÉN ESKIL SUNDSTRÖM
Bland författare, som gjort till sitt yrke att forska i—vilket
i realiteten ofta blir detsamma som fantisera om —
folklynnen, har det urartat till en sport att på ort och ställe göra
s. k. friska detaljiakttagelser, i vilka fundamentala
karaktärsdrag förmenas ligga förborgade. Man går in på ett kafé, räknar
blomstervaserna och flaggställen på borden och noterar några
intryck från ett samtal med kaféuppasserskan i en vrå av
lokalen, och ett djupt och tankedigert kapitel om den observerade
nationen är klappat och klart. Metoden har råkat i vanrykte, men
låt mig återgiva ett fall i vilket den, så vitt jag förstår, utan
ringaste tvekan kan tillämpas! Scenen är en svensk restaurangvestibul
i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Haparanda vid
stängningstid. Herrarna konfronteras med sina överplagg. Den ene gör
en antydan att hjälpa den andre. Resultatet blir energiska
av-visanden av den erbjudna handräckningen. Om en ordinär
svensk beredvilligt accepterar en medbroders hand vid
överrockens pådragande, måste han antingen på grund av
ålderdomssvaghet eller av andra numera mindre nära till hands
liggande skäl vara i saknad av full fysisk självkontroll. Denna
egenskap följer svensken överallt i världen. Det är ett av de
drag hos honom, som längst motstår en främmande miljös
nötning. Man kan ögonblickligen avslöja hans nationalitet, om
man ser honom i ovan skildrade predikament i en
restaurangtambur. De andra herrarna hjälpa varandra lugnt och stillsamt
som den mest självskrivna sak i världen. De säga knappast
ens tack. Men svensken bockar och avböjer, och det finns
svenskar som undandraga sig den sällskapliga artigheten med
en iver som om de träffats av ett skott i ryggen. Vad som
helst men icke detta!
Från dessa små iakttagelser gäller det nu för mig att
deducera en slutsats. Jag anser, att de belysa en hos svensken starkt
utpräglad benägenhet att själv personligen uträtta saker som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
