Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1927 - Kring regeringsskiftet i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 DAGENS FRÅGOR
ning i allmänhet borgar gott för att utrikespolitiken skall ledas i så
skandinavisk riktning som blott är möjligt. Professor \7oionmaa hör,
i likhet med finansministern Ryömä och kommunikationsministern
Wuolijoki, till grundarna av föreningen Norden i Finland; såsom ett
betecknande drag må nämnas, att utrikesministern, vars släkt anses
härstamma från Gotland, tagit dettas gammalfinska namn, Voionmaa.
Ingen som helst anledning lärer finnas för någon förmodan, att den
socialdemokratiska regeringen i fråga om förhållandet till Ryssland
skulle avvika från tidigare regeringars politik.
Det är kanske främst den inom regeringen representerade
personliga dugligheten som låtit den på många håll även i det borgerliga
Finland hälsas med tillfredsställelse. Och den stora princip, som
ligger bakom dess trädande till makten är icke minst ägnad att
glädja. Åtta år efter inbördeskriget kan det vita Finland lägga
regeringstyglarna i händerna på personer, vilka stodo de upproriska nära
och som bygga sin ställning uteslutande på »röda röster». Det är
dock icke genom fullföljande av 1918 års röda politik som arbetarna
kommit så långt, utan genom att ställa sig på den västerländska
demokratiens grund. Den nya regeringen lägger tonvikten på
demokrati snarare än på socialism.
Men experimentet med en arbetarregering skulle dock vara
riskabelt, ett möjligt återfall i 1918 års åskådningssätt kunde medföra
stora vådor, om ej det parlamentariska underlaget för regeringen
vore så svagt. Med tillhjälp av kommunisterna kan regeringen räkna
på litet mer än l/3 av riksdagens röster. Det står i de borgerligas
makt att bestämma, huru långt åt vänster kursen får sättas och när
som helst störta regeringen, om den från demokratisk politik söker
övergå till socialistisk. Finland har, i likhet med så många andra
länder, att pröva en arbetarregering, som måste föra en borgerligt
frisinnad politik. Det antogs i början att socialisternas avsikt endast
var att kasta fram en massa propositioner i radikalt socialistisk anda,
falla på dem och sålunda låta staten betala en storartad reklam för
sommarens riksdagsval. Nu, efter några veckor, ser det emellertid
snarare ut som om arbetarregeringen hade för avsikt att långsamt och
försiktigt förbereda och föra fram en del begränsade reformer, för vilka
stöd från borgerligt vänsterhåll kan påräknas. Alltså en politik,
motsvarande den, som följts av ministärerna Branting och Sandler. Huru
härmed än må förhålla sig, omöjligt är naturligtvis ej, att man i
sista minuten före valen låter något agitationsnummer gå av stapeln.
På svenskt håll är man nöjd med regeringsdeklarationens
språkpolitiska del. Man hoppas nu få åtminstone litet andrum efter de
sista årens »äktfinska» hets, en tids lugn, varunder kanske även
på finskt håll krafter skola komma i rörelse för besvärjande av den
nationalistiska stormen. Denna finlandssvenskarnas syn på
regeringsskiftet är obestridligen förklarlig. Den utomstående för Finland varmt
kännande betraktaren har med stigande oro förnummit, huru den
krafternas samling, som bort följa i befrielsekampens spår, vänts i
kraftförödande inre split. Man frågar sig med skäl, om verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
