Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1927 - En brännande Norrlandsfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR gäl
gar söka sig ej sällan tillbaka till hembygden, och även bland >»sör-
länningar»> finnas norrlandsentusiaster. Men i stort sett betraktas nog
en placering i Norrland som den sista utvägen. Och för visso på
goda grunder. De väldiga avstånden göra landsortens isolering, i
och för sig fruktad av många, dubbelt kännbar. Mången tål icke
klimatet, nästan alla äro rädda för det. Och Norrland är dyrt, flytt-
ningen dit upp mycket betungande och semesterresorna söderut dryga.
Det vill alldeles särskilda skäl till för att en duktig ung karl, som har
möjlighet att inom överskådlig tid bli placerad söderut, skall söka
sig uppåt Norrland. Oftare än som borde ske besättas platser där-
uppe, i brist på andra sökande, med personer som måst resignera,
som icke ha utsikt att få något annat.
När man ser detta, så frågar man sig ovillkorligen, om i Fekryte-
ringsavseende allting är som det bör vara där uppe i odlingens ut-
marker, utan att därmed förbises de många synnerligen dugande och
för sin uppgift entusiastiska kulturbärare och administratörer som
inskrivit sina namn i Norrlands och därmed Sveriges historia. Re-
presenteras den svenska statsmakten och den svenska kulturen av
dem, som däruppe stå i det allmännas tjänst, så skickligt och så
värdigt som den utomordentligt betydelsefulla norra delen av vårt
land har rätt att kräva? Den slappa eller missnöjda resignationen,
vare sig den hamnar i stadshotellets schaggsoffor eller i hemmasittan-
dets instängdhet, är den inte mera på sin plats nedåt landet, där
förhållandena äro lugnare, mera stabiliserade, mindre påfrestande?
Har man inte det intrycket, att det i Norrland mer än annorstädes
skulle behövas ungt och väl kvalificerat folk med friska tag och
framåtanda? Försittas inte tillfällen, försummas inte möjligheter, för-
loras inte värden genom att de norrländska ämbets- och tjänsteman-
nakårerna rekryteras så som nu ofta sker? Det är naturligtvis myc-
ket svårt att här ge ett säkert och uttömmande svar, men den ringa
konkurrensen om befattningarna talar sitt otvetydiga språk. Där kon-
kurrensen är ringa, där bli också möjligheterna att välja och rata
i motsvarande grad begränsade, och standarden blir, det kan man
nog inte komma ifrån, i det stora hela lägre.
Vad kan då göras för att höja standarden?
Mänskligt att döma finns ingen annan möjlighet än att skärpa
konkurrensen. Man måste göra så som man gör ifråga om enskilda
tjänster, där ett strängare urval kräves, man måste se till att de
ifrågavarande befattningarna bli mera eftertraktade. Blir det bara
flera sökande, så pressar konkurrensen genast upp fordringarna, och
den genomsnittliga standarden höjes. När det gäller att göra en viss
kategori av befattningar mera eftersökt, så erbjuda sig flera olika ut-
vägar. Den enklaste och närmast till hands liggande möjligheten är
givetvis att betala bättre. Det är ett sätt som den enskilde före-
tagaren i regel anlitar, när han behöver högt kvalificerat folk. På
denna väg har nu senast den löneregleringskommitté slagit in, som
i augusti 1923 avgav förslag till lönereglering för befattningshavare
vid rikets allmänna läroverk, folk- och småskolor och andra läroan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
