Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Miljöskildringar. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 LITTERATUR
nära nog förutbestämd till framstående politisk karriär; han behövde
egentligen blott hålla ganska lösliga förbindelser med tidens press
och liberala läger för att bli mannen för dagen, och det var
åtminstone till en tid hans styrka, att han stod utanför de politiska
partierna. När sonen Louis De Geer gjorde sitt regeringsexperiment,
kunde han i mycket åberopa liknande meriter, men nu räckte de icke
på långa vägar till. Behöver den framgångsrike politikern i vår tid
kanske ej precis vara partislav, så måste han åtminstone veta att
tillräckligt räkna med partierna och förstå att sköta deras egendomliga
sinnesart. Men därför kräves särskilt handlag, den fäderneärvda
korrekta soliditeten var här snarast en nackdel. De Geer ber på ett
ställe i boken halvt om halvt om ursäkt för att han skildrat en munter
tillställning, som under hans korta statsministertid gavs i hans hem,
»ty förmodligen kommer någon lärd historieskrivare att i min
sysselsättning med dylikt finna en av orsakerna till mitt misslyckande»;
han skyndar sig därför att försäkra, att han stod helt utanför de
glada förberedelserna. Vem vet, om han inte här tar grundligt fel,
om icke den skulle haft bättre hand också med riksdagen, som ägt
mera av vardagens sorglöshet, av förmågan att då och då slänga
från sig statsbekymren och med Horatius utbrista dulce est desipere
in loco. Excellensen behövde ju inte därför ha uppträtt som
konferencier på sina ungdomars kabaret.
Hur sympatiskt än både Ankarcrona och De Geer berätta, vilar det
över deras sidor bra mycket av overklighet. Liberalen från
1800-talets mitt och officern från indelningsverket representera båda
numera nästan utdöda typer, deras jämförelsevis enkla världsbild går
icke rätt väl ihop med våra dagars invecklade och tilltrasslade
förhållanden. Ankarcrona förtäljer, hur han i februari 1914 under
socialdemokraternas demonstrationståg mot bondetåget ville med vapenmakt
skrida in mot republikskränet, och huru detta av dåvarande
civilministern förbjudits; än i dag fyller honom det minnet med bitterhet.
Åskådningen är från hans utgångspunkter lätt att förstå, men nog var
det en lycka, att det fick stanna vid önskningarna. Det är exklusiva
typers styrka, att de bli fasta i sin tro, deras svaghet att ej kunna
se, huru relativ dennas giltighet är. Varken välvillig optimistisk
liberalism eller stramt sabelvälde är någon under alla omständigheter
hälsosam patentmedicin, fast vardera kan vara gagnelig nog, om den
kommer till användning, just när den behöves.
Fråga är väl, om det icke ligger en del av ohjälpligen förgånget
också över boken om den konservative riddarhusledarens dotter, som
blev rösträttskvinna. Fru Ann Margret Holmgren är en av de
angenämaste minnesberättare man kan påträffa, därför att allt är så
personligen känt utan att ett enda ögonblick vara egocentriskt. Hon
skulle med fullt hjärta kunna instämma i Simeons lovsång, men ej
så mycket för något fullbordat under, som därför att hon överhuvud
fått leva med, fått se och röna av tillvarons rikedom. Genom hela
sin bok är hon samma varmhjärtade entusiast: först under
ungdomsåren, där fadern, den förnämlige och av alla högt skattade aristokraten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
