Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En föregångsman inom svensk konsthistoria. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 LITTERATUR
präglad känsla för humor. Han söker, för att tala med Kellgren,
med förkärlek upp »detaljer som genom särdeles grad av dårskap
eller löjelighet kunna roa glättiga läsare». Man riktigt ser för sig,
vilken oförfalskad glädje som lyst ur hans ögon när han i Svenska
Biet för september 1844 funnit följande kuriösa rader: »Stacks alltid
lyckliga, nätta och mjuka färgläggning intager på ett mera facilt sätt
och med mera oskyldiga medel. Stack tittar genom nyckelhålet in i
poesiens värld, men Palm flyger dit med stora örnvingar och
lämnar rika minnen efter sin vistelse där».
Med fm och diskret humor strör Nordensvan dessa små
lustigheter i sin framställning. Men de stå där aldrig som självändamål,
de tjäna blott att ge ytterligare liv och tidsfärg åt en skildring, som
med detta personliga liv förenar en objektivitet av det mest
förtroendeingivande slag.
Den titel Nordensvan har givit åt sin bok, Svensk konst och
svenska konstnärer i nittonde århundradet, är egentligen för trång
för verket, särskilt i den utvidgade form det har fått i den nya
upplagan. Med sin skildring av det stora tessinska slottsbygget går den
tillbaka till det slutande 1600-talet och lämnar sedan på halvtannat
hundratal sidor den fylligaste bild av konstlivet under Gustaf Illis
tidevarv, som över huvud är skriven. Efter att i breda drag ha
antytt epokens grundlinjer och utgångspunkter ägnar författaren
konstvården kring sekelskiftet 1800 sitt särskilda kapitel, med den
ofrivilligt muntrande Fredenheim som centralfigur. Man skulle näppeligen
kunna på ett lyckligare sätt karaktärisera den fåfänge
överintendenten än Nordensvan gjort det med följande rader: »Betydligt större
narrar ha utan tvivel funnits, men få som varit så angelägna om
att själva avslöja sina svaga sidor». Men om det också, trots alla
roande poänger alltid är med en viss bitterhet man läser om det
otroliga lättsinne som i Fredenheims dekorativa person ledde det svenska
konstlivet, så är orsaken härtill framför allt det sorgligt ryktbara
Martelliska tavelinköpet, av Nordensvan rekapitulerat till nyttig
upp-byggelse för våra dagars museimän.
»Den gustavianska konstnärskretsen» — vilket lockande ämne för en
konsthistoriker! Nordensvan låter den glida förbi oss i hela dess
skiftande rikedom. Han lägger de omsorgsfullt sammanställda
dokumenten på bordet, sakligt och passionsfritt låter han fakta och verk
tala för sig själva. Kanske just därför har den svenska konstens
guldålder aldrig fått en mera fängslande skildring. Det är inte utan
en suck av saknad som man från denna lysande epok så småningom
av den underhållande ciceronen föres över till ett skede av torka
och glanslöshet. Man behöver kryddan av hela den omedvetna
humor som kommer till uttryck i tidens konstomdömen för att med
jämnmod kunna läsa om de orgier, som dilettantism och okunnighet
firade på tidens konstutställningar, där även fruntimmer som »haft
den benägenhet för allmänheten att låta den få se dess händers verk»
utställa kompositioner efter utländska gravyrer eller »sydde
törnrosor i färger på velinpapper».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
