Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POINGARÉ OCH 1912 ÅRS POLITIK 551
i augusti i Petersburg med Sasonov diskuterade den alltmera
hotfulla Balkansituationen, intog han alltjämt en kallt
resonerande hållning. Han dolde icke sina farhågor för de ryska
förehavandena. Han konstaterade de små Balkanstaternas
krigiska avsikter och befarade, att deras förhoppningar eggades av
Ryssland. Han vägrade bestämt att sända någon militär hjälp
till Balkanhalvön även om Österrike skulle blanda sig i leken.
Komme Tyskland med ställde sig saken naturligtvis annorlunda,
då någon tvekan att uppfylla alliansförpliktelsen icke förefanns.
Poincaré drev enligt sin egen uppfattning en klart fransk
in-tressepolitik. Så länge det gällde de små Balkanstaternas
egoistiska planer, var han avvisande mot alla orosstämningar. Han
manade Ryssland energiskt till moderation, och han yrkade på
att stormakterna gemensamt, icke ententemakterna ensamma,
skulle företaga en intervention. Då hade ett samgående med
trippelalliansens makter endast fördelar. Men sedan kriget brutit
ut, komplicerades situationen. Visserligen arbetade han
fortfarande på »1’entente européenne», en gemensam plattform för
stormakterna i fråga om deras hållning till de krigförande. Han
kunde mycket väl göra det, så länge de allesammans voro
neutrala. Men andra omsorger trängde fram vid sidan härav,
framkallade av risken att kriget skulle utvidgas. Faran härför kom
närmast av en konflikt mellan Österrike och Serbien angående
det senare landets tillträde till Adriatiska havets kust.
Donaumonarkiens rädsla för en sådan utveckling delades i viss
utsträckning av Italien. På den serbiska frågan berodde till stor
del Österrikes obenägenhet att ansluta sig till det av Poincaré
livligt förordade förslaget om en gemensam medlingsaktion av
stormakterna. Det därmed förbundna villkoret, att makterna
skulle proklamera sitt »désintéressement» hade drivit Österrike
till undanflykter. Det hade visserligen inga territoriella
utvidg-niiigsanspråk. Men det måste vara på sin vakt, att icke det ur
Balkankriget framgångna nya Serbien komme att driva någon
för sin österrikiska granne oläglig eller farlig politik. Då
serberna, uppmuntrade av sina framgångar mot Turkiet, allvarligt
hotade att med våld sätta sina adriatiska önskemål i verket,
uppstod en spänning mellan de båda makterna, som gav
Donaumonarkien en plausibel anledning till omfattande militära
förberedelser. Att de serbiska planerna till en början haft
uppmuntran från ryskt håll synes ovedersägligt. I början av no-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
