Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 YNGVE LORENTS
aktioner höra ännu till de outredda spörsmålen i världskrigets
förhistoria. Engelske marinministern Churchill, som borde vara
närmast att förklara saken, gör i sina memoarer på denna punkt
stora krumbukter och söker sig så hastigt som möjligt bort från
ämnet. Vad han med särskild styrka betonar är, att intet
politiskt bindande avtal finge inkräkta på Englands handlingsfrihet.
Poincaré är synbarligen också besvärad och ger en allt annat
än klar bild av vad som försiggått. Han lämnar bl. a. den
kuriösa upplysningen, att den i början av sept. 1912 till tredje
franska eskadern meddelade ordern om förflyttning till Medelhavet
utfärdats »av misstag». Synbarligen var den beroende på någon
underordnads mindre väl placerade tjänstenit. Han beklagar,
att den franska regeringen genom förflyttningsplanernas för tidiga
offentliggörande förlorat sitt bytesobjekt i den ännu icke
slutförda förhandlingen med England. Det blev nu dubbelt
angeläget att förmå England till dess planerade motprestation, löfte
om skydd åt den franska Atlantkusten. Cambon ansätter med
energi sir Edward Grey. »Kunna vi», frågar han, »utsätta vår
kust vid kanalen och Atlanten för en tysk flottas överrumpling
utan att veta vad vi ha att hålla oss till i fråga om Englands
planer?» Den engelska obenägenheten för skriftliga förbindelser
håller i sig, och det fordras mycket enträgna påtryckningar från
Gambons sida för att äntligen den 30 oktober få fram ett
engelskt utkast, som slutgiltigt formulerades i Greys bekanta brev
till Cambon av den 22 nov. 1912. Detta brev konstaterade,
att flottdispositionerna voro ett faktum men att de icke voro
grundade på någon förbindelse om samarbete i krig. Det
uppsköt denna fråga om kooperation till fortsatta förhandlingar,
när ett anfall från en tredje makt verkligen kunde befaras.
Poincaré anmärker härtill sorgmodigt, att den enda ömsesidiga
förbindelse som ingicks var att skrida till en gemensam
prövning (»une étude commune») av situationen. Det existerade
varken någon allians eller något löfte om hjälp. Detta påstående,
som naturligtvis formellt icke kan bestridas, var i realiteten
alltför pessimistiskt. Redan den arbetsfördelning mellan de
franska och engelska flottorna, som kommit till stånd, innebar
ett otvetydigt erkännande av de förefintliga gemensamma
intressena. Den engelska regeringens medlemmar voro också på
det klara med dispositionernas innebörd. Churchill betonar,
att de gemensamma marina intressena efter flottfördelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
