Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Teaterlivet i Finland. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518 YRJÖ HIRN
uppgifter om några av de teatrar jag besökt och om de program,
som blivit framförda på dem.
För att giva en föreställning om vad man vågar på landsortens
skådebanor, vill jag först åberopa arbetarteatern i Björneborg, som
för några år sedan uppförde Sophokles’ Konung Oidipus, och lät
premiären inledas med ett föredrag om den grekiska teatern, hållet
av en från Helsingfors införskriven fackman i klassisk filologi. Eller
jag ville erinra om Tammerfors arbetarteater, som firade Moliéres
trehundraårsjubileum med en festföreställning, upptagande Den girige
på programmet, jämte ett föredrag om Moliéres betydelse för
världslitteraturen. Det har varit mig en stor tillfredsställelse att till
Comédie francaises arkiv insända scenfotografier av denna
föreställning som vitnesbörd om de finska industriarbetarnas hyllning av
den klassiska komediens största minne. — På samma teater i
Tammerfors har Shakespeares Hamlet blivit uppförd i en iscensättning som,
med användning av draperifonder enligt mönster från Moskva, lät
det mäktiga sorgespelet fullt komma till sin rätt på den grunda
skådebanan. Och jag vill som bevis på mångsidigheten i repertoaren
nämna att jag på denna samma scen, under en söndagsmatiné som
föregick aftonprogrammets Hamletföreställning, sett Lilla Helgonet
spelas med ett livfullt skämtlynne, som förträffligt stämde överens
med operettens anda.
Arbetarteatern i Tammerfors står emellertid så pass högt ovanom
provinsscenernas allmänna nivå, att man icke vid den vinner någon
typisk föreställning om teaterlivet i landsorten. I stället för att
anföra flere minnen från denna skådebana, vill jag därför hänvisa till
vad jag sett och hört vid arbetarteatern i Wiborg. Under ett av
mina besök därstädes spelades titelrollen i Gustav Essmans
Magdalena av en skådespelerska, som frapperade med den tekniska
skolning hennes uppträdande bar vittne om. Jag avser icke så mycket
sättet att föra sig, ty med hänsyn därtill kan man ofta möta en viss
elegans — måhända rent instinktivt tillägnad — hos de kvinnliga
sujetterna vid arbetarteatrarna, utan snarare denna vårdade och
tydliga diktion, som ernås endast genom ett ihållande och mödosamt
studium. Det var därför icke utan förvåning jag erfor, att den
unga skådespelerskan utanför teatern arbetade på ett tryckeri, där
hon bland annat hade att sköta korrekturet för en morgontidning.
Det gällde för henne, med andra ord, att uppträda på scenen från
8 e. m. till midnatt, att läsa korrektur från 5-tiden på morgonen, och
att repetera under eftermiddagen. Om någonting, synes mig detta
bevisa huru mycket människor kunna offra för konsten, såvida blott
denna göres tillgänglig för alla, som förstå att uppskatta dess
rikedomar. Och jag kunde anföra andra exempel, som knappast äro
mindre vältaliga än detta.
Direktören för en arbetarteater i djupaste Savolaks har sålunda
omtalat för mig vilka mödor hans sujetter pålagt sig för att
bort-arbeta de mjuka konsonantljud, som för oss huvudstadsbor giva en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
