Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - En märklig utställning - Den akademiska undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 DAGENS FRÅGOR
han är, det är den underton av vek och spröd lyrik, som — också
det ett äktsvenskt drag — dallrar i hans bästa arbeten.
Det fanns onekligen hos honom en fara för att förfalla till
entonig, cyniskt präglad manierism, men detta berodde icke därpå att
han var cyniker till sin läggning utan snarare på att förhållandet
rar det rakt motsatta, en egendomlig art av sinnesreaktion, som
ävenledes spåras i det svenska kynnet. Han tillhörde de naturer, som
Strindberg haft i tankarna, då han på ett ställe i Blå boken, denna
egendomliga reservoar av psykologiskt skarpsinne, vetenskaplig
dilettantism och personlig gemenhet, talar om faran av att vara för
ömtålig i livet. »Den som är född med ett känsligt sinne skall antingen
gå under eller måste han göra sig ett pansar av råhet; men i det
senare fallet kan hända honom att han icke förmår avlägga råheten,
som blivit hans andra natur». Arosenius var en sådan djupt
känslig, nervöst och intensivt ömtålig karaktär, som utan tvivel just av
den anledning Strindberg nämner tvangs att bepansra sig med ett skal
av cynism. Hans konst har därigenom som nämnt ofta kommit att
glida över i farlig närhet av det monotona och tröttande, jå till och
med i vissa fall av det osmakliga. Men vill man försona sig med
honom behöver man blott kasta en blick på några av de saker, där
hans innersta natur i dess egendomliga blandning av lyrisk vekhet
och stillsam humor tagit sig uttryck; de underbara bilderna ur
hemlivet, främst den drömvackra lilla Flickan med ljuset,
sagoillustrationerna, porträtten av hustrun och många andra. Hela hans
verk i dess styrka och svaghet är oss därför dyrbart som ett av
de märkligaste och rikaste utslag av det svenska lynnets egenart
som vår tid haft att uppvisa.
Den svenske universitetsläraren är ställd inför en
dubbel uppgift. Han har först och främst att fylla
den högre undervisningens krav, att införa den svenska
universitetsungdomen i vetenskapens stora och krävande konst. För den stora
allmänheten framstår helt visst denna betydelsefulla uppgift som den
centrala: professorn är den högt uppsatte ämbetsmannen, som för
studenterna lägger fram brottstycken ur ett under många års långa
mödor förvärvat, nästan outtömligt vetande. För denna mera vulgära
uppfattning, tydligen delad av »magister Fabian», som med all sin
obestridliga originalitet har en olycklig benägenhet för populära
vanföreställningar, blir professorn lätt en lärd lätting. Hans vila är
endast avbruten av några timmars undervisning under var och en av de
korta terminernas få veckor.
Det behöver ju icke sägas, att denna populära bild är en falsk
bild. Den har ingen plats för den tanken, att vetenskaplig
utbildning aldrig kan bliva färdig. Den räknar icke med, att en vetenskaplig
universitetsföreläsning — om den skall ha något egentligt berättigande
— ofta måste byggas på grundliga studier i ett omfattande material.
Den har till sist ingen blick för universitetslärarens andra väsentliga
uppgift: hans plikt att föra sin vetenskap framåt genom egna studier.
Den akademiska
undervisningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
