Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - En märklig utställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 DAGENS FRÅGOR
ett visst med förargelse blandat intresse, men då tiden gick och
anarkien inom konsten så småningom stelnade i former lika livlösa och
sterila som någonsin de förkättrade gammaldags akademisternas,
började man tröttna på det hela och lämnade herrarna av penseln att
på egen hand roa sig med att ställa upp nya programpunkter och
uppfinna nya namn på respektive konstriktningar. Expressionism,
neoexpressionism, kubism m. m., den sista skolan >die Kunst der
neuen Sachlichkeit» ej till förglömmandes, ha huvudsakligen
intresserat konstnärer och konstkritici. Den bildade allmänheten har i stort
sett lagt sitt aktuella konstintresse på hyllan och avvaktar bättre
tider, i det riktiga medvetandet om att det måste vara något galet
beställt med en konst, som ej kan uppfattas utan utförlig
bruksanvisning. De allra sista årens utveckling tyder visserligen på större
inre samling, förenkling och rö i kompositionen, men denna
begynnande självbesinning har naturligt nog ännu ej förmått
undantränga intrycken från den nästföregående periodens högröstade och
utmanande konstproduktion.
Måste det således icke anses egendomligt att i denna tid av
konstintressets lågkonjunktur tusentals människor trängas för att få se
de verk, som Ivar Arosenius under sitt korta, tragiskt avklippta liv
hann med att skapa? Att intresset för hans konst icke uteslutande
ligger på det estetiska planet är givet, ty många av hans arbeten äro
egentligen ur rent konstnärlig synpunkt knappast särdeles
framstående, och i de verk där hans konstnärskap tagit sig sitt mest fullödiga
uttryck äro de artistiska kvaliteterna så spröda och utsökta att det
övervägande flertalet av utställningsbesökare troligen ej märker dem.
Det är något annat som fängslar hos Arosenius, något egenartat, i
första ögonblicket svårbeskrivbart, som icke kan lämna någon
likgiltig. Det är icke, som många ansett, själva behandlingen i och för
sig, stilens naivitet och den primitiva formgivningen. Vi äga — fastän
många goda medborgare måhända därom sväva i en beklaglig
okunnighet — en hel konstriktning, naivismen benämnd och emanerande
från den menlöse och något sinnessvage franske tullvaktmästaren
Henri Rousseau, vilken uteslutande lever på att primitivisera de
konstnärliga uttrycksmedlen och sålunda införa barnkammarklottrets
formspråk i konsthistorien. Men en utställning av mästerverk från denna
konstnärsgrupp skulle helt visst icke vara mäktig att befolka några
utställningssalar. Hade Ivar Arosenius blott varit så att säga den
svenska konstens protonaivist, skulle han på sin höjd kunnat
intressera framtidens specialister på 1900-talets konst, vilken väl också en
gång skall komma att leverera material för konsthistoriska
doktorsavhandlingar. Den genklang hans verk framkallat har andra och
djupare rötter. Ty i själva verket torde det förhålla sig sig så att
intresset för Ivar Arosenius’ konst i allmänhet är mera psykologiskt
än estetiskt. Han fängslar oss innerst vida mindre somlexponent
för svensk konst än för svenskt lynne.
Det har ofta och med rätta påpekats att svenskens lynne gärna
pendlar mellan ytterligheter. Bullrande glädje och översvallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
