Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svea Livgardes festskrift. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 463
ningens insatser i regel kanske ännu skröpligare än eljest. Särskilt
karakteristiken av Gustav III:s ryska krig fäster sig i minnet. Här
skall den beröras med några ord därför, att skildringen av detta
krig låter kulminera en hittills oberörd tankegång i förf:s
framställning, hans temperamentsfulla kritik av flottans roll i vår krigshistoria.
Här kan det ju ej komma i fråga att ens referera, än mindre pröva
denna kritik, men dess syftning bör dock antydas. Förf. fordrar, att
alla stridskrafter systematiskt skola samverka till målet, fiendens
förintelse. Detta mål kan vinnas endast genom armén, som ensam kan
ge dråpslaget, och flottans uppgift kan då endast bli att bidraga till
att skapa förutsättningarna för den förkrossande slutstöten. Men i
helhetsverket har den alltför ofta ej fyllt denna sin uppgift, och
stundom har den, som just i Gustav Illis krig, förryckt hela krigets
förlopp genom att övertaga den uppgift, vilken begreppsmässigt
kunnat lösas blott av landstridskrafterna.
Denna anmälan har redan blivit för lång under diskussion av
förf:s allmänna synpunkter. Utrymmet medger därför icke att
tillräckligt framhäva det överlägsna sätt, varpå förf. löst sin egentliga
uppgift, att levande, åskådligt och underhållande berätta episoder ur
sitt regementes skiftande öden. Det är också en annan sida av
boken, som bort belysas. Vi ha sett, att den gestaltats av en teoretisk
övertygelse om krigskonstens rätta art. Den bäres ock av etiska
ideal, kravet på samhällsordningens fasthet och soldatens
pliktuppfyllelse med allt vad denna rymmer av modets, viljestyrkans,
trohetens och självförglömmelsens manliga dygder. »Huvudsumman av
hävdens maning», heter det, »är kravet på pliktuppfyllelse. Oss till
stöd och uppmuntran är det sagt, att våra fäders stora gärningar
blott äro frukter av trägen möda och tillkämpad självtukt, att deras
olyckor äro följder av lättsinne och bristande behärskning.
Ledningens kraft har alltid bestämt framgångens mått; dess styrka får
därför aldrig vara mindre än vad den över huvud kan bliva.
Krigets allvar tål därutinnan ingen prutmån».
I detta dubbla patos, kunnandets och karaktärsdaningens, slutar
boken med orden: »Historien skrives icke för döda utan för de
levande, som därav skola hämta lärdom till ett nyttigt liv». Om
denna anmälan fyllt sitt syfte, har den visat, att viljan att
meddela dylik lärdom, stödd av rikt vetande och närd av en brinnande
övertygelse, skänkt ny och väckande belysning åt centrala problem
i vår historia. Men den har ock velat antyda, att historiens väg till
sist dock är en annan. Denna vetenskap litar själv till de genom
andra vetenskaper vunna allmänföreställningarna om skeendets art
och orsakssammanhang och den kan endast med tillfredsställelse se,
om dessa i gengäld för sina lärobyggnader kunna draga gagn av dess
resultat. Men dess egen uppgift kan det dock aldrig bli att styrka
och exemplifiera en tillämpad vetenskaps teser. Dess mål är blott
att förutsättningslöst skildra och förklara.
Bertil Boethius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
