Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svea Livgardes festskrift. Av Bertil Boëthius - Carl Bennedich: Ur det gamla gardets öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
SVEA LIVGARDES FESTSKRIFT
Vid vårt främsta rangregementes nyss firade minnesfest framlades
på grundvalen av det rika material, som insamlats till livgardets
förebådade monumentala historia av detta forskningsarbetes ledare
överstelöjtnant Carl Bennedich några teckningar Ur det gamla gardets
öden (Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag, 1926. (4), 281 s.,
l pl., l karta. — Kr. 5). Skriften fick, som man ännu torde erinra
sig, en dubbel aktualitet: den blev icke endast ett värderikt och
vackert tillskott till minnesdagens firande utan giordes även i en
daglig tidning till föremål för en nedgörande kritik, innan varken
an-märkaren eller allmänheten fått tillfälle att taga del av boken.
Angreppet framkallades närmast därutav, att en till minnesdagen präglad
medalj gav uttryck åt ett av de resultat, vartill författaren kommit,
att regementets ursprung är att söka i de »16 smocke unge karlar»,
som morakarlarna i jan. 1521 satte till att tjäna och akta på Gustav
Vasa. Festdagarna äro nu förbi, och sedan författarens bevisning
framlagts, har litet var kunnat övertyga sig om det ganska naturliga
förhållandet, att det nationella konungadömet och dess livvakt äro
årsbarn, även om båda institutionerna under orostider haft sina
stötar och vedermödor. Boken har sålunda icke längre
journalistisk aktualitet, men den skall så mycket längre bevara en annan:
att vara ett idérikt, till eftertanke och omprövning av gamla
föreställningar eggande bidrag till vår krigshistoriska litteratur.
Denna dess egenskap beror framför allt på den enhetliga synpunkt,
som genomgår hela arbetet. Det är skrivet ungefär som man brukar
skriva filosofiens historia: det följer en viss tankes gång genom
tiderna, och denna tanke blir själv urvalsprincip och norm för
bedömandet. Vad som icke är betydelsefullt ur den valda synpunkten,
skjutes i skuggan som ett avsteg från den rätta vägen. Det är med
avsikt, vi säga »rätta», ty förf. hör ej till dem, som nöja sig med att
låta det historiska bedömandet stanna vid undersökningen av
företeelsernas betydelse för en viss utvecklingskedja. Eljest är ju detta
den empiriska historiska undersökningens metod: den väljer ett stycke
verklighet och skildrar och förklarar dess tillkomst genom att avväga
olika orsakers samverkan till resultatet. Resultatet självt blir sålunda
måttet för orsakskomplexens betydelse, och den dom, som ligger i
fastställandet av denna betydelse, blir därför alltid avsiktligt relativ.
För förf. åter har den tanke, som han gjort till urvalsprincip och
norm för bedömandet, karaktären av en allmängiltig sanning, efter
vilken han rannsakar hjärta och njurar, och hans temperament är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
