Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den brittiska generalstrejkens lärdom. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRITTISKA GENERALSTREJKENS LÄRDOM 445
Arbetarledarnas inbördes söndring i den brittiska
arbetarrörelsens ödestimma var naturligtvis en källa till moralisk styrka på
regeringssidan. En fientlig generalstab som öppnar en
drabbning under gräl och osämja injagar icke skräck. I detta fall bör
dock framhållas, att om strejkarméns generalstabsherrar bildligt
talat lågo varann i håret och om deras motsättningar voro väl
kända för regeringen, så voro de stridande millionerna lyckligt
okunniga därom. Inalles omfattade strejken ett antal av inemot
tre millioner personer, varibland en million kolgruvearbetare,
450,000 järnvägsmän, 400,000 transportarbetare samt 350,000
byggnadsarbetare. Indirekt berörda uppgingo, enligt av
socialrådet E. Sjöstrand verkställda beräkningar, till 600,000. Den
tysta uppslutningen kring strejkparollen måste för var och en
som upplevde dessa dagar i England kvarstå i minnet som ett
slående bevis på arbetarmassornas solidaritet och offervilja vad
man än sedan må tycka och tänka om det sammanhang vari
dessa vackra egenskaper uppenbarades. Om verkan av strejken
kan icke mer än en mening råda. Få av dem som på förhand
sökt göra klart för sig, hur en generalstrejk skulle komma att
té sig, hade räknat med en så överväldigande mäktig enhet på
arbetarhåll.
Rimligt hade varit, om stridigheterna inom ledningen framträtt
i förstoring inom de stora arbetarsammanslutningarna. Allt vad
ledningen begärde utfördes i stället till det yttersta av de
val-disciplinerade massorna. Under hela strejken vidgades
arbets-nedläggelsen automatiskt, medan högst få strejkande återtogo
arbetet. Planer existerade som sagt icke på arbetarsidan, men
oklart hade man föresatt sig att eventuellt, om så skulle
påkrävas, utvidga strejken genom utkallande av det s. k. andra
uppbådet, till vilket främst räknades post- och telegrafmän samt
belysningsarbetare. Om dessa hade mobiliserats genast, är det
ovisst vilka förvecklingar som kunnat uppstå. Säkert är, att
man knappast skulle ha undgått att få erfara den förnimmelse
av fullständig paralysering, som nu trots allt under de första
två dygnen låg hotfullt nära men sedan helt och hållet
förjagades. Efter 48 timmar eller däromkring var generalstrejkens
psykologiska ögonblick borta. Ingen fruktade längre »det andra
uppbådet». Själva den obrutna sammanhållningen bland de
strejkande millionerna fick något livlöst över sig — som
innehållet i en ståtligt etiketterad butelj när kolsyran gått av.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
