Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 27 sept. 1926 - Efter rådskrisens lösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 407
Nationernas förbunds sjunde församling (6—25 sept.) blev
kortvarigare än någon lagtima föregående och
kännetecknas väsentligen av två beslut — om Tysklands upptagande i
förbundet samt om rådets reorganisation. I övrigt förekommo, med få
undantag (t. ex. beslutet om snart inkallande av konferens för
rustningsbegränsning), endast löpande ärenden av sekundär betydelse, och
den sedvanliga remissdebatten om rådets årsberättelse var i år mycket
kort och intresselös. De båda ovannämnda församlingsbesluten gåvo
emellertid årets Genévemöte kanske större betydelse än något
föregående, sedan upprättandet av Fasta mellanfolkliga domstolen i Haag.
Tysklands emottagande som förbundsmedlem med placering på
den fasta stormaktsbänken var denna gång från början en självklar
uppgift, vars lösning ej utan stor våda än en gång kunde, liksom i
mars, saboteras och ställas på framtiden. Det gällde ju
Locarno-verkets fullföljande fram till de i fjol träffade avtalens ratificering
och ikraftträdande. Även de mot Tysklands framtidsplaner inom
förbundet misstänksammaste måste under sådana förhållanden
inskränka sina bemödanden till att söka skaffa största möjliga motvikt
mot det nya element, som Tysklands inträde i förbundets regerande
råd innebar. Den franska politiken hade i det längsta sökt denna
motvikt i ett samtidigt givet permanent rådsmandat åt Polen, och
denna plan i förening med Brasiliens och Spaniens försök att i
grumligt vatten fiska åt sig enahanda mandat vållade den betänkliga
krisen i mars med de inblickar den gav i förbundets bristfälligheter.
Striden om rådsplatserna ställde i bjärt belysning det ledsamma
sakförhållandet, att ett tongivande flertal bland förbundsmedlemmarna
betraktade rådsmandaten ej som internationella uppdrag utan främst
som självändamål och tillgångar för nationell intressepolitik.
Officiellt är Reformationssalen i Geneve alltjämt det Fredens och Rättens
tempel, vars skapande föresvävade Wilson. I verkligheten har
förbundet — och i all synnerhet dess råd — blivit vad en skarpsynt
iakttagare i Le Temps kallat »en kompensationskammare för
internationella tvister». Tysklands inträde på fast rådsplats och närvaron
i rådet, åtminstone för två år framåt, av en utav stormaktspolitiken
relativt oberoende representant för de s. k. ex-neutrala staterna borde
i alla händelser kunna betaga det förut ibland närliggande
vedernamnet »segermakternas förbund» dess forna berättigande. För
Tyskland själv betyder inträdet i förbundet dels ett val mellan
västerländsk politik och fortsatt närmande till sovjetmaktgruppen, dels
ett formligt erkännande av dess definitiva återinträde i de fria
staternas krets såsom med övriga stormakter principiellt likaberättigad
stormakt, dels slutligen ökade möjligheter att påverka förvaltningen av
det i Versailles under Nationernas förbund till 1935 ställda
Saarom-rådet samt att under friare former förhandla med forna fiender om
avskrivning eller avlösning av några bland Versaillesfredens mest
irriterande följdföreteelser. Går Tyskland utanför detta preliminära
program och påskyndar framställandet av sina krav på formlig
revision av Versaillestraktaten, då stundar förmodligen en ny stor kraft -
Efter
rådskrisens lösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
