Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Kampen om råvarorna. Av Emil Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 EMIL LANGLET
mandat) samt uppdelar den övriga marknaden sålunda, att 70 %
av leveranserna till denna skulle falla på Tyskland, 30 % på
Frankrike. Med hänsyn till att den tyska produktionen 1924
nedgått till 840 000 ton, den franska i Elsass ökats till icke
mindre än 272 000 ton, torde denna uppdelning vara ganska väl
motiverad, i synnerhet som den tyska hemmamarknaden är vida
större än den franska — den absorberade före kriget i runt tal
40 % av den tyska produktionen.
De artificiella gödningsämnena höra ju numera till de
viktigaste faktorerna bland råvarorna, och det är därför icke
förvånande att fmna ännu ett av dessa på den ’politiska
dagordningen vid tiden för fredssluten. Till de tyska besittningarna i
Stilla havet hörde före kriget den lilla, i sig själv f. ö.
fullständigt värdelösa ön Nauru. På denna ö finnas emellertid
utomordentligt stora lager av högprocentigt fosfat. Fallet Nauru
torde vara bekant: det skildrades ganska ingående av prof.
Cassel i Världens Penningproblem. Här må blott erinras om
att engelska, australiska och ny-seeländska regeringarna
gemensamt övertogo exploateringen genom att köpa ut det engelska
bolag, som övertagit den ursprungliga tyska företagarens
rättigheter. Man måste se detta mot bakgrunden av att
produktionen av råfosfat, som år 1913 varit uppe i 7.25 millioner ton
under krigsåren gått tillbaka och år 1919 icke uppgick till mer
än 3.75 millioner ton. Det är därför mycket förklarligt att de
nämnda ländernas regeringar voro angelägna att kunna ställa
fosfat i önskvärd utsträckning och till billigt pris till sina
lantbrukares förfogande.
En mängd dylika exempel av mindre räckvidd skulle
sannolikt utan svårighet kunna framvisas; här må blott ännu ett
anföras, emedan det på ett sällsynt slående sätt lägger i dagen hur
hänsynen till värdefulla naturtillgångar kan påverka kartans
gestaltning. Man har förr läst i Carlsons Skolgeografi under
rubriken Österrike: »Idria i Krain. Det har en rik kvicksilvergruva».
Samma sats står nu i 1920 års upplaga att läsa under rubriken
Jugoslavien. I själva verket fanns det väl knappast någon, som
vid krigets slut kunde tänka sig annat än att Idrias
kvicksilverförekomster skulle följa de områden, som tillföllo
Jugoslavien. Och mångenstädes tror man säkert i likhet med
Carlsons Skolgeografi att så också blivit fallet. Men i själva verket
ha gruvorna tilldelats Italien, i det dettas gräns mot Jugoslavien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
