Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Teater - 1925—1926 års facit. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER 261
överhopade hennes prestation med blommor. På mig verkade hon
snarast en högst modern, småtrevlig och lagom sentimental Gibson
girl i historisk maskeradkostym; det är möjligt att omdömet är
orättvist, men figuren saknade i hög grad pregnanta konturer. M:me
Pitoéff, som jag hade tillfälle att se året efter i Paris, var som yttre
typ vida mera övertygande men hade uteslutande tagit fasta på rollens
poetiskt rörande och extatiskt religiösa moment; hon var en orleansk
jungfru i den gamla goda stilen, mjuk och kvinnlig, som den franska
teaterkonventionen — och nationalkänslan — vill ha ett
national-helgon. Av allt att döma har fru Harriet Bosse i Göteborg
framställt en liknande Johanna. Ingen av dessa två var Shaws hjältinna,
sådan hon formar sig i fantasien när man läser pjäsen. Men det
var onekligen fru Tora Teje, med alla sina överdrifter. Här fanns
den bondska gåpåaraktigheten och det omogna känslolivet, lika
mycket en ynglings som en ung flickas, men här fanns också den
bjudande auktoriteten, den orubbliga envisheten hos den geniala
dåren, som blind för alla faror driver igenom sina fixa idéer, tills
hon står där, snärjd i sina egna garn, försåtligt knutna till en snara
om halsen av sluga vedersakares händer, ett hjälplöst och gråtande
flickebarn, som bara begär att få komma hem och vakta sina får
igen under Guds klara sol. Londonföreställningen bjöd emellertid
på en fascinerande skådespelarprestation: Ernst Thesigers dauphin,
en ledlös och munvig, hånfullt överlägsen dandy med slängiga fasoner
och bleka rucklardrag, icke så litet påminnande om Strindbergs Erik
XIV i puppstadiet. Det var dock någonting att bita i, ett visserligen
anfrätt och maskstunget kungsämne, men en person i vars närhet
själva den kavata jungfrun kunde känna sig osäker och förvirrad.
Pitoéff gjorde en imbecil musctiik of figuren, herr Torsten Winge en
ren cirkuspajas, fullständigt blottad på mänskligt intresse. Herr Gabriel
Alw hade lyckats förläna sin Warwick den skarpa profil, som figuren
kräver, och de högre prelaterna erbjödo likaledes rätt pittoreska
fysionomier på svensk scen; däremot var herr Gösta Hillbergs fanatiske
bondkaplan betydligt neddämpad i tonen, jämförd med engelska och
franska föregångare. Pjäsens framgång i Stockholm var, kort sagt,
till tre fjärdedelar fru Tora Tejes förtjänst.
Kjell R. G. Strömberg.
19. Svensk Tidskrift 1926.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
