Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Medeltidens svenska rimkrönikor i ny dräkt. Av Gottfrid Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 251
frambragt ett verk, genom vilket en större allmänhet kan vinna en
föreställning om vad Sverige äger i dessa skapelser av medeltidens
folkligt historiska diktning.
Det kan emellertid icke fördöljas, att arbetet delvis uppkallar till
kritik. Bearbetaren har nämligen i vissa avseenden brukat större
våld mot sina förlagor än vad nöden krävt och det populära syftet
kan anses rättfärdiga. Härmed avses framför allt hans konsekvent
tillämpade metod att i de fall, då ett och samma ämne behandlas
i två eller flera rimkrönikor, till ett helt söka sammansmälta vad
som sålunda tillhör olika diktalster från sinsemellan ofta vitt skilda
tider och av mycket divergerande beskaffenhet. Detta gäller redan
om det inledande partiet, av Rydfors kallat »Sveriges lov». Början
och slutet äro hämtade ur Erikskrönikans storslagna förspråk, medan
de mellanliggande styckena ömsevis lånats från de nya
inledningsdikter till de samlade rimkrönikorna, vilka tillkommo under Karl
Knutssons regering resp. på 1520-talet. Vad som i Rydfors’
bearbetning går under namnet »Sveriges lov» utgör alltså en mosaikartad
komposition av trenne sinsemellan disparata beståndsdelar, som
växelvis tagits i anspråk för ändamålet. Tillvägagångssättet är givetvis
mindre tilltalande, och det hade förvisso varit riktigare att vid
bearbetningen antingen begränsa sig till Erikskrönikans prolog såsom den
äldsta och poetiskt värdefullaste och alltså lämna de båda övriga
å sido eller också — och ännu hellre — »översätta» dem alla tre men
då var för sig och utan varje försök att hopfoga dem med varandra.
På samma sätt har partiet om konung Albrekts regering lånat sitt
stoff från tvenne heterogena förlagor, nämligen å ena sidan motsvarande
parti i den på 1450-talet redigerade Karlskrönikan, å andra sidan den
omkring 1389 författade allegoriska tendensdikten om det mecklenburgska
regementet i Sverige, vilken sistnämnda dikt ju f. ö. icke alls är att
hänföra till de verkliga rimkrönikorna. Enahanda är förhållandet
med det jämförelsevis långa skedet 1455—1496, där den fortlöpande
skildringen i lektor Rydfors’ bearbetning grundar sig dels på de med
händelserna nära samtidiga Sturekrönikorna, dels på den s. k. Cronica
Swecie, vår medeltids yngsta, först på 1520-talet nedskrivna
rimkrönika. Så t. ex. har berättelsen om Brunkebergsslaget i brokig
växling uppbyggts på bägge de föreliggande krönikorna och sålunda
hämtat sitt faktiska innehåll än från den äldre, i detta fall ur alla
synpunkter värderika Sturekrönikan, än från Cronica Swecie med dess
vad det sakliga beträffar undermåliga beskaffenhet. Resultatet har
bl. a. blivit, att skildringen av slaget delvis råkat bli behäftad med
sinsemellan oförenliga och motsägande detalj uppgifter. Överhuvud
har framställningen av Brunkebergsslaget genom bearbetarens här
påtalade tillvägagångssätt beklagligtvis kommit att bli en svag punkt
i det nu föreliggande arbetet.
Även i övrigt kan ett och annat vara att invända mot bearbetarens
metoder. Så t. ex. äro de avvikelser från krönikornas egen —
vanligen kronologiska — disposition av stoffet, som vid återgivandet ofta
ha skett, ej sällan antingen onödiga eller ock, såsom någon gång är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
