Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ekonomi och världsfred. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EKONOMI OCH VÄRLDSFRED 223
Men ekonomiskt var det säkerligen odelat olyckligt, också för
fransmännen själva, ty det nära nog tvang de franska spararna
att sätta in sina tillgångar i lån åt Ryssland och Balkanstaterna
och därigenom att offra sig på den franska politikens altare.
För världsfreden var denna politik lika avgjort olycklig, ty den
kapitalefterfrågan som därigenom uppmuntrades var främst den
som avsåg militära rustningar, och ofta var det ett tyst villkor
för lånen, att större eller mindre del därav skulle placeras hos
franska krigsfabriker, framför allt Schneider i Creusot. Politiken
var ej en bit bättre i Tyskland, där Krupp spelade Schneiders
roll, men Tysklands kapitalresurser för utländsk räkning voro
så mycket mindre, att det hela ej fick samma räckvidd där. I
England var åter näringslivets oberoende av statsmakten före
kriget till mänsklighetens lycka så pass starkt, att faran var nästan
obefintlig. Men ingen som helst säkerhet finnes emot att denna
politik nu skulle komma att återupptagas och t. o. m. i skärpt
form, dels emedan staterna sedan 1914 vant sig vid inblandning
i ekonomiska förhållanden så som icke förut på ett århundrade,
dels också emedan kapitalefterfrågan från förstörda eller av
nyfödd nationalism frustande länder är större än någonsin.
Emellertid förhåller det sig så kuriöst, att det mesta av
statsingripandet på detta område icke har varit förenat med oro för
kapitalexport utan tvärtom med oro för kapital import. Omkring
ett år före världskriget skrev The Economist om de planer som
då voro uppe i Sverige i denna riktning, att det föreföll ungefär
lika förnuftigt för Sverige att lagstifta mot utländskt kapital som
för England att lagstifta mot utländsk spannmål. Omdömet var
fullt träffande; men som bekant ha många
spannmålsimporte-rande länder lagstiftat mot utländsk spannmål, och parallellen
visar alltså möjligen politikens dåraktighet men ingalunda dess
osannolikhet.
Visserligen förekommer det knappast att man genom
lagstiftningsåtgärder söker hindra utländsk upplåning, och det är alltid
en god sak. Här inskränker man sig i allmänhet till en stark
oro för vart medlen skola ta vägen, och sådant skadar mindre.
Men så mycket starkare ha ingripandena varit emot utländsk
kapitalplacering inom länderna, och två av de nordiska staterna,
nämligen Norge och Sverige, ha därvid haft den tvivelaktiga äran
att stå i första ledet. För Sveriges del utgjorde förbudet för
utlänningar att äga bankaktier en av de tidigare åtgärderna, seder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
