Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - »Et enestaaende arbeide». Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 LITTERATUR
granskning i löpande årgång* av Personhistorisk Tidskrift. Det är
här icke avsikten att rekapitulera dess innehåll; endast några
huvudpunkter skola i största korthet sammanfattas.
Vad som först väcker misstro är det konstbesynnerliga språket,
till otrolighet skruvat och överlastat som det är, lika för alla tider
och traditionskällor. Författaren för i fält ett dussintal kvinnliga
förmedlerskor av släktminnena från olika sekler, vilka alla tala samma
förbistringens tungomål med ty åtföljande ortografi. Helt förbluffande
är den behandling av latinet, som ej minst »den serdeles classisk
laerde Generalinde Ingeborg Huitfeldt» låter komma sig till last.
Inför ett sådant fall av filologiskt ursinne som den s. 233 meddelade
»Ballade om en Darstellung aff Schwert-Dandizen paa dend
Ssetes-gaard Gullu» — överhoppad i förf:s artikel i Personhistorisk
Tidskrift — hinner kritiken ej komma till orda för ett hjärtligt skratt,
många andra liknande fall att förtiga, där språk och tidston söka
överbjuda varandra i skärande falskhet. Därnäst och främst de
helt enkelt orimliga, sannolikt utan motsvarighet i världslitteraturen
stående föreställningar om traditionens väsen och kapacitet, som tagit
form i denna bok, och varpå den åsyftade tidskriftsuppsatsen
meddelade några prov ur det överflödande förrådet. Två släkter äro i
krönikan sammanflätade, Gr0nvoldar eller Gr0nvaldar och Orningar.
De senare, som i källorna kunnat föras längre tillbaka, visa sig
besitta en häpnadsväckande rik och detaljerad tradition, ända från
medeltiden spunnen vidare och utbroderad med otaliga novelletter och
situationsbilder. De förra, alltså författarens anor på fädernet,
lämnas däremot av de minnesvårdande damerna i sticket beträffande
hela den tid, som ligger före slutet av 1600-talet. Fantasien har här
ej räckt till att skapa ur det tomma intet utan uttömt sig i en
mängd mysteriösa antydningar om en förnämlig baltisk härstamning!
Slutligen och icke minst de uppenbara felkonstruktionerna och de
direkta tillgreppen från andra, äldre källor. Man skall bl. a. i
Personhistorisk Tidskrift fmna, att en av prof. Bull särskilt beundrad
passus, tillskriven en av ättemödrarna, helt enkelt av hr Gr0nvold
annekterats från en dansk memoar från 1600-talet.
Vad har nu vållat den vidunderliga bokens framgång även hos
omdömesgill publik? I någon mån har säkerligen härtill bidragit
den meddelsamhet, den originellt omständliga ton med inslag av
allsköns personliga deklarationer, denna garrulitas så olik nutida
skrivart, som karakteriserar arbetet, icke minst den vittsvävande
notapparaten på slutet. Mest torde dock ha inverkat, att recensenterna
samtliga varit disponerade på att anse »släktkrönikan» äkta; de ha
ogärna velat avstå från detta oväntat givande bidrag till den
fosterländska hävden under tvärhuggnare tider, och tydligen i den känslan
har också en förklarad internationalist som prof. Bull, eljest en man
av betydande kritisk skolning, låtit sina i vissa stycken uttalade
reservationer stupa på mindre än halva vägen. Vad man
naturligtvis alldeles vägrar att tro, det är att framgången i någon mån
betingats av det intresse för intimiteter av viss natur, som esomoftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
