Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En ny teckning av det »Oscariska tidevarvet». Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 LITTERATUR
mens system: deras seger går endast fram över systemets
sönderbrytande. Oscar II och hans mest betydande och lyckosamma
statsministrar, Louis de Geer och E. G. Boström, ha för visso icke gjort
denna tid men äro ytterst representativa för densamma. Alla tre gingo
de med stor skicklighet kompromissens väg, alla tre förstodo de den
»intelligenta anpassningens» konst.
En politik som denna äger ingenting som är fascinerande; att giva
en fascinerande skildring av denna politik hör då icke heller till de
lätta uppgifterna. Prof. Boethius har emellertid löst uppgiften att
skildra Sveriges historia under Oscar II:s tid på ett sätt, som måste
betecknas som kongenialt med ämnet. Skildringen karakteriseras av
en klok måttfullhet, en nykter saklighet och en realpolitisk blick för
det möjliga och lämpliga, som väl passar samman med den skildrade
tidens eget kynne. Och den personliga värme och den fart, som
skildringen får, när Boströms »rikspolitik» karakteriseras, skvallra
icke blott om förståelse utan ock om sympati för epokens kanske
mest typiske statsman. I detta sammanhang förtjänar det måhända
anmärkas, att prof. Boethius själv var en framskjuten medlem av
»Nya lantmannapartiet» och efter partifusionen 1895 i det
återförenade Lantmannapartiet, de partier alltså, som stodo Boström
närmast. På ett par punkter kan förf. också bygga sin framställning
på intressanta, personliga meddelanden från Boström själv (om
Boströms förhållande till den norska flagglagen 1898 och den därav
föranledda men återtagna avskedsansökan s. 190; om Boströms
de-missionshot under konflikten med första-kammar-majoriteten 1897 s.
194, om Boströms allmänna syn på unionsfrågan s. 222).
Det är framför allt det politiska arbetet inom riksdagen, som står
i centrum för förfis skildring; förhandlingarna inom statsrådet ligga
ännu skyddade i det mörker över vår senaste historia, som fått
grund-lagshelgd genom tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4 st. 2, där de
icke för alltid äro undandragna offentligheten genom den anonymitet,
som utmärker vår statsrådsberedning, den svenska författningens
ar-canum regni. Redan det historiska källmaterialets karaktär leder
under sådana förhållanden lätt till en överbetoning av riksdagens
makt och riksdagens roll. Sitt principiella uttryck har denna
överbetoning fått, när förf. på några ställen talar om »parlamentarism»
under Oscar II:s tid, framför allt i sammanhang med ministärerna
Posse, Themptander, Boström och Staaff. Ett så ofta missbrukat
och missförstått och så olika preciserat begrepp som
parlamentarismens låter visserligen använda sig till litet av varje; endast med
tvekan kan man dock applicera den parlamentariska etiketten på de
regeringar, som det här är frågan om. Det är icke utan att man
erinrar sig Adolf Hedinus ord i Andra kammaren 1882 (49:24): »Vad
han» — den gången Emil Key — »ordade om parlamentarismen
skulle möjligen kunna uppfordra till någon kontrovers. Men då den
frågan är ett skämtsamt ämne och frågan om lärjungeavgiften och
löneregleringen för lärarna däremot ett allvarligt, så vill jag icke
inblanda den förra i den senare.» Orden fälldes under ministären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
