Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - De franska bildhuggarna vid Tessins slottsbygge. Av Tord O:son Nordberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA BILDHUGGARE VID SLOTTSBYGGET 525
för ålderstigna för den unge Tessins smak. Ty den fasad, som
nu reste sig att dominera den svenska huvudstaden, skulle
byggas »alla romana» och salarna där innanför, den dåtida svenska
kulturens hjärta och statsmaskineriets brännpunkt, skulle inredas
enligt senaste parisiska regler och proportioner. Det gällde således
att från Frankrike och Italien — de båda länder, som för Tessin
voro konstens metropoler — införskaffa lämpliga konstnärer, ett
grannlaga värv, som sköttes av svenska beskickningen i Paris.
Den första gruppen fransmän, René Chauveau, Louis de la
Pörte, Claude Henrion, Joseph Jacquin och Jean de la Scie,
anlände till Stockholm under åren 1693—94, med undantag av
Jacquin, som redan 1690 synes ha befunnit sig här. Några år
senare ökades antalet med ytterligare tre: Bernard Foucquet,
hit-kommen våren 1696, samt Francois Aubry och Uanglois, vilka
inträffade följande vår.
Men det fanns dock bland den äldre inhemska skaran
bildhuggare en, som fann nåd för den mäktige slottsarkitektens ögon. Det
var den tyskfödde hovbildhuggaren Burchard Precht. Sedan Precht
åtföljt Tessin på den sista stora utlandsresan och under dennes
ledning studerat de stilskapande monumenten, fick huvudsakligen
han efter hemkomsten uppdraget att utföra den skulpturala
inredningen i den nya slottskyrkan, med vilken arbetena börjat.
De la Pörte och Jacquin verkställde formningen och
gjutningen av de Prechtska skulpturerna. Den förre tycks dessutom
själv ha skapat mindre saker i kyrkoinredningen, under det att
den senare varit mera självständigt verksam för anordningarna
vid Ulrika Eleonoras död. Claude Henrion, som var mera
betydande än de båda kamraterna, utförde 1696 sniderierna på
läktarna och allt bildhuggeri kring orgelverket i kyrkan. Denna
den tidigaste Tessinska inredningen i den nya norra längan
skadades som bekant av den stora slottsbranden.1 Slottskyrko-
1 Dokumenten om slottsbranden äro publicerade av S. Bergh i Karolinska
förbundets årsbok 1916, G. Silfverstolpe i S:t Eriks årsbok 1922 och R.
Josephson i Svensk Tidskrift 1924. Branden började över rikssalen och spridde sig
därifrån till tornet Tre kronor och västra längan, senare till östra längorna
och sist till den nybyggda norra, vilken man dock till stora delar lyckades
rädda. Änkedrottningens reträttväg gick således från sydöstra hörnet, där
hennes våning var belägen, genom östra längan och biblioteket till den norra, »då
alla andra vägar redan voro i brand, ty »över rikssalen, Tre kronor,
drottningens och prinsessornas våning och fram mot konungens våning till stod allt
inom ett ögonblick i ljusan låga».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
