Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Bevingade ord och slagord. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 479
närmast till hands. De repliker han och Peer Degn utbyta under
meningsutbytet i bondstugan på Berget äro i ordets egentliga mening
gallimatias, d. v. s. skruvade och obegripliga dialektiska termer utan
egentligt realt innehåll. — Vid uttrycket Defensor fidei hade måhända
hänsyn bort tagas till den grundliga utredning av titelns historia
som Benrath givit i Historische Zeitschrift, bd 115 (1915/16). Man ser
av denna, att titelförlänandet, som skedde genom Leo X och sedermera
i högtidligaste form genom en gyllene bulla bekräftades av den andre
Medicipåven, Clemens VII, hade en vidlyftig förhistoria av rent politisk
art, varvid den nedärvda rivaliteten mellan Frankrikes och Englands
monarker spelade en viktig roll. Att Clemens några år senare, då
Henrik VIII brutit med påvestolen, formligen återtog titeln och i
gengäld belade Englands monark med det stora bannet besvärade icke
kung Henrik det minsta; han behöll sin titel, liksom hans efterträdare
behålla den än i denna dag. — Om den kända visan Marlborough
s’en va-t-en guerre har Walter Kuchler för ej längesedan i festskriften
till Karl Luick publicerat en intressant studie, som för tillbaka motivet
till en på 1560-talet diktad hugenottvisa, Les funérailles du Duc de Guise,
i vilken en obekant diktare parodiskt skildrat hur den hatade hertig
Francois de Guise föres till graven, sedan han stupat för Poltrot de
Mérés kula. I anslutning till denna dikt har en obekant fransk poet
med anledning av de efter slaget vid Malplaquet spridda ryktena om
Marlbouroughs död diktat den lilla visa, som sedermera hos folket
hållit minnet av den engelske härföraren vid makt tvenne sekler igenom.
— Utredningen av uttrycket »allenasaliggörande» är både dogmatiskt
och historiskt tämligen otillfredsställande. Formeln Extra ecclesiam
nulla salus innebär ingalunda något anspråk från den katolska kyrkans
sida att bestämma över frälsningens villkor, vilket enligt kyrkoläran
tillkommer Gud allena. Dess innebörd är allenast den, att ett
medvetet inre motsatsförhållande till de uppenbarade sanningar, som
kyrkan genom Guds förordnande representerar, stänger individen från
möjligheten av att uppnå saligheten. Över dem däremot, som utan
eget förvållande här i tiden stått utanför kyrkans inflytande och
därigenom ej kunnat tillgodogöra sig dess nådemedel, fäller satsen
ingen dom. I detta avseende hänvisar kyrkan endast till Guds
allmakt och barmhärtighet. Langlets framställning av termens betydelse
går således en smula på sidan om saken och förenklar själva
problemställningen i allt för hög grad. Att han i detta sammanhang
använder uttrycket »den intoleranta medeltiden» kan också med skäl
påtalas. Detta historiskt och psykologiskt lika missvisande uttryck
tillhör den kategori av bevingade ord som ju förr dess .hellre bör
avskaffas. — Det från Holberg citerade ordet Quid novi ex Africa
torde väl böra sammanställas med det under antiken gängse uttrycket,
att från Afrika ständigt kommer något nytt, vilket förekommer bl. a.
hos Aristoteles och Plinius. Att det i magister Stygotius’ mun får en
alldeles särskilt komisk prägel framhåller författaren med rätta. Det
år blott ett av de många beläggen för Holbergs eminenta förmåga att
med små och enkla medel framkalla effekter av högsta komiska valör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
