Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Dagens frågor 26. 10. 1925 - Svensk och nordisk sakkunskap - Avtalen i Locarno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 DAGENS FRÅGOR
minnas, med vilken vidsynthet våra grannländer berett plats för
svenska vetenskapsmän, när dessa varit de mest meriterade, utan den
distinktion mellan in- och utländska sökande, som i Sverige är
stadgad. Särskilt Danmark har ock — ensamt av de nordiska länderna
— uppehållit systemet med »bytesprofessorer» från grannländerna,
tills det måst upphöra på grund av brist på norsk och svensk
reci-procitet. Dylik säkerligen för alla de nordiska länderna gagnelig
vidsynthet förutsätter emellertid ömsesidighet och skulle småningom
undergrävas, om vi här i Sverige alldeles upphörde att draga nytta
av grannländernas vetenskapliga sakkunskap vid professorstillsättningar.
Därvid böra emellertid de stränga svenska kraven på ett
sakkunnigutlåtandes halt och karaktär ofrånkomligt vidhållas. En lämplig
åtgärd i denna riktning vore att icke-svenska sakkunniga, när sådana
av sakliga skäl anses böra anlitas, erhölle en noggrann information
om icke blott gällande universitetsstatuter utan också om karaktären
av svenska sakkunnigutlåtanden, exempelvis i form av en
promemoria från vederbörande rektor. Skulle de utsedde »utsocknes»
sakkunniga under dessa förhållanden förlora lusten att yttra sig, vore
deras medverkan ur räkningen. Om de inför dessa påpekanden
likväl yttrade sig, borde man kunna påräkna utlåtanden av tillräckligt
värde för att motivera deras användning. Att en reform i denna
riktning behövs, är emellertid vad de senaste, avgjort ovälkomna
händelserna ha visat.
Bland mängden av omdömen om Locarnoavtalens
betydelse möter man kanske oftast den tanke, som fick
sitt pregnantaste uttryck i Stresemanns ord vid slutsammanträdet:
»Locarno är icke något avslutat, det är början till en period av
förtroendefullt samarbete mellan folken.» Denna tanke, dock
försiktigtvis uttryckt i form av en förhoppning, återkommer i Briands tal
vid samma tillfälle: »Från Locarno bör ett nytt Europa resa sig.–––
Frankrikes representanter skola visa sig måna om att, så snart de så
kunna det, göra vad på dem ankommer för att man i vad som beror
på oss de relationer förverkligas, som mellan våra länder tillåta en
politik av djupgående avspänning och, vill jag hoppas, av
förtroendefullt samarbete.» Den belgiske socialisten Vandervelde — för övrigt
den ende av Locarnoförhandlarna, som personligen varit med om att
underteckna Versaillestraktaten — profeterade måhända kraftigast om
att nu, »genom förhållandenas eget tryck», helt nya relationer skulle
uppstå mellan »dessa för framtiden associerade folk».
Misstänksamheten skulle avlösas av »den moraliska avrustningen, en nödvändig
och tillräcklig förutsättning för den materiella». Och själve den barske
Mussolini yttrade några optimistiska ord om »avtal, som helga
tillkomsten av ett nytt Europa».
Man har ju under de senaste åren i erfarenhetens skola fått lära
sig att betrakta dessa ej sällan återkommande högstämda
förklaringar om »en ny Magna Gharta» och »ett nytt Europa» med en viss
skepsis, stärkt bl. a. genom kontrasten mellan jublet vid Genévepro-
Avtalen
i Loearno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
