Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Jules Romains, romanförfattare och psykolog. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M4 SVEN CEDERBLAD
slagordet Vunanimisme som en sammanfattning av vad denna
grupp vill, och les unanimistes har så blivit den gemensamma
benämningen på dess medlemmar. Jaget, anser man, intresserar
ej längre som jaget i bestämd form i singularis utan blott i
förhållande till andra jag. Det gäller att upptäcka de osynliga
länkarna människorna emellan, att söka gripa det kollektiva
själslivet hos en samling personer, som repellera eller attrahera
och i varje fall påverka varandra. Litteraturen har blivit socialt
betonad, brutit sin splendid isolation och uppsökt människorna;
härmed har också följt en förändring av tonläge och röststyrka.
Den högröstade jaglyriken från piedestalen har avlösts av eit
lågmält tal om och för medmänniskor.
Denna »unanimism» yppar sig naturligtvis på olika sätt hos
sina representanter. Hos Duhamel och Vildrac förråder den sig
mest som allmän social tendens och som medkänsla, hos Jules
Romains har den blivit en halvt vetenskaplig och rent av
religiös teori samt därtill ett konstnärligt program. I några lyriska
diktsamlingar (La Vie Unanime, Livré de Priéres m. fi.)
har Romains utbildat sin unanimism till en egendomlig
poly-teism. Det är lätt att dra skiljegränsen skarp mellan denna
Polyteism och varje annan: Romains’ gudar äro inga
naturmakter, tvärtom äro de rent mänskliga skapelser. Närhelst och
varhelst människor sammankomma, skapa de med förenade
krafter gudar. Varje gudaväsen är sammansatt av olika
mänskliga element liksom molekylen av atomer. Namnet »gud» ären
benämning på kollektivt själsliv, till vilket varje individ mer eller
mindre bidragit; betraktat som en enhet kan detta återverka på
individen och tänkas ha en självständig, mystisk, övermänsklig
existens. Så äro t. ex. familjen och staden gudar, styrande den
enskildes öden med makt, om också icke med allmakt. I några
strofer i La vie unanime skildras gudarnas skapelse:
De grandes betes remuent . . .
De grandes betes divines
Inconscientes et nues,
Qui seront des dieux réels,
Farce que c’est notre réve
Et que nons 1’aurons voulu.
Detta är ju ingen tro, till vilken man omvänder sig, och svårt
är det att deltaga i poetens andakt inför de hemmagjorda guda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
