Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Magnus Gabriel de la Gardie som konstmecenat. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE SOM KONSTMEGENAT 263
Greve Magnus Gabriel De la Gardie nådde så högt i samhället,
som för en enskild var möjligt under vår korta stormaktstid.
Två gånger störtad från sina maktställningar, lyckades han efter
det senare fallet aldrig resa sig mer — han var då en åldrad och
bruten man, dignande under ekonomisk ruin och klander och
smädelser av alla slag.
Under drottning Kristinas regemente på ett uppseendeväckande
sätt överhopad av gunstbevis på grund av sin sköna, nobla
gestalt, sitt hovmannaskick, sina bildningsintressen, förutom genom
bördens och rikedomens förtjänster, fördes han till poster, som
han icke var vuxen, blev sålunda, mot Oxenstiernas önskan,
riksråd vid 25 års ålder och omedelbart därefter riksskattmästare.
Man häpnar över lättsinnet att lägga eit sådant ansvar på en
prakt- och nöjeslysten yngling, om vars sinne och intresse för
statsekonomi och statsförvaltning man ingenting visste. Genom
drottningen hade han därtill förmälts med hennes kusin
prinsessan Maria Euphrosina av Pfalz, syster till sedermera konung
Karl X Gustav. Sårad fåfänga och bristande sinnesjämvikt kastade
honom snart in i en elak hovintrig, som ändade med att Kristina,
numer bortvänd från sina gamla svenska tycken, förtörnad
avlägsnade honom från hovet och hans höga ämbeten utan dom
och rannsakning.
Det blev Karl X Gustav som återupprättade sin svåger genom
att sätta honom på krävande mititära och diplomatiska poster
såsom generalbefälhavare i Lifland, fredsunderhandlare i Oliva
etc., och som, tillfredsställd över det utfallna provet, på sitt
dödsläger förordnade honom till rikskansler och till en av de fem
höga förmyndarne för sin son under drottningens presidium.
Denna bittert klandrade förmyndarestyrelses förvillelser,
missgrepp och underlåtenhetssynder samt De la Gardies andel däri
har jag här blott att antyda — hans franska politik, som förde
riket in i ett nesligt krig, en politik likväl, som Karl XI sedan
upptog och till en tid fullföljde, hans försummelse att övervaka
förvaltningen, hans otroliga ekonomiska optimism, grundad i
oförmåga att nyktert se och bedöma sådana ting, hans brist på
auktoritet som ledare trots all ordrik vältalighet och allt härmed
sammanhängande kiv och trassel med kolleger i regering och
råd.
Statskassans utarmade tillstånd förde med sig den stränga för^
myndarräfsten, som följdes i spåren av en hänsynslös reduktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
