Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Axel Wallengren (Falstaff Fakir): Samlade skrifter. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 LITTERATUR
rara kvarlåtenskapen omnämnes aldrig. Nytt för upplagan är ett
urval av Wallengrens kritik, ett 30-tal dikter och en rad smärre
humoresker. Man lämnas ibland i ovisshet om när fullständighet har
åsyftats och när ett urval gjorts. Om det hade varit meningen att
samla den allvarliga prosan, då borde t. ex. novellen Det blå
hufvudklädet i Svensk folkkalender 1896 ha varit med. Men förlusten av
sådana svaga saker skulle fullt ut gottgöras av en
litteraturförteckning, vilken är absolut oundgänglig som kontroll på urvalet.
Värst är det med dikterna. Femte delen säges uttryckligen innehålla
hela Wallengrens lyriska produktion. Detta är fullständigt oriktigt.
Frånsett smärre dikter, som synas ha undgått utgivaren — jag har
antecknat en översättning från Fitger i Budkaflen, 15 juli 1894 —
saknas nio av Wallengrens personligaste och bäst formade dikter
från hans sista tid i Berlin! De läsas i det utmärkta urvalet av
hans skrifter, sid. 68—70, 74—89. Skulle det här vara fråga orn ett
förbiseende, så är detta oförlåtligt; är det däremot förlagstekniska skäl
som lagt hinder i vägen, så har man rätt att fordra en förklaring
i stället för tystnad. Bristen är särdeles kännbar. Det är helt
enkelt omöjligt att bedöma Wallengren utan att ha läst t. ex. En ung
riddares söndag och Utan svar. Ännu en oegentlighet i
raderingen bör anmärkas. I denna upplaga finns en dikt med titeln:
Ur f. d. teologie studeranden X:s vilo- och vandringsvisor.
Den som läst Wallengren erinrar sig säkert denna titel från urvalet,
där den läses över fem smådikter, varav ingen är identisk med
upplagans. Härom lämnas ingen upplysning.
Det är tråkigt att behöva anmärka på småsaker, men man fordrar
pålitlighet — icke bara fullständighet — av en samlad upplaga. Även
häri brister den. Utgivaren har ingen aning om textkritik. När
urvalet om en dikt, Blommorna, meddelar, att den utgör ett stycke
ur en större, oavslutad dikt, Blodets sång, så vill man veta detta.
Om interpunkteringen skall ändras, så bör den ändras, framför allt
där det är nödvändigt för meningen. Utgivaren trycker efter
originalupplagan: »Flyttfåglar lika högt, högt upp de draga». Kommat skulle
uppenbarligen ha satts efter »lika». Sådana tryckfel som Detlev von
Liliencrona (!) äro otillåtliga. Registren äro slarvigt uppgjorda med
tryckfel och uteglömda titlar.
Första delen inledes med en levnadsteckning, som är utförd med
pietet och måttfullhet och framträder utan anspråk. Man saknar
dock en ådra av gammal klassisk Lundatradition, som skulle ha varit
önskvärd, när det gäller en så tids- och lokalbunden personlighet
som Wallengrens. Det finns ännu friska brunnar att ösa ur! Den
rent litterära delen av studien är tunn. Den litteraturhistoriska
orienteringen kunde ha varit mycket mångsidigare utan att bli
vidlyftig. Med Heine, ett par franska dekadentpoeter (Baudelaire som
genomgående felstavas) och Mark Twain är ämnet icke uttömt. Av
de amerikanska humoristerna, vilka både översattes och lästes i
Sverige vid denna tid, kände man till många fler än Mark Twain.
Budkaflen nämner i sin anmälan av Enhvar sin egen professor några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
