Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Härorganisatoriska erfarenheter - Kulturradikala röster om fred och försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
148 DAGENS FRÅGOR
150 DAGENS FRÅGOR
sättas. Utbildningstiden bör icke tillmätas kortare än åt de härar,
som deltagit i världskriget, ty de förhållanden, under vilka våra
stridskrafter skola uppträda, äro ytterst sällan mindre, ofta mer krävande
än de, vilka kännetecknat det stora krigets fälttåg. Kadrerna måste
göras så starka att de även motsvara behovet vid mobilisering.
Den lantmilitära myndighet, som framför andra representerar
sakkunskapen, har sagt sitt ord om de krav, som måste ställas på vår
härorganisation för att den skall kunna fylla sitt ändamål. Den
politiska ledningen har icke tagit någon som helst hänsyn härtill. Det
förslag, som nu förelägges riksdagen, kommer att i hög grad stympa
lantstridskrafterna och därtill göra dessa obrukbara att användas på
det sätt, som landets krigspolitiska läge fordrar. Den ofrånkomliga
följden måste bliva, att vårt inflytande vid nationernas rådslag minskas
och — vad värre är — att vår förmåga att själva svara för vårt
öde går förlorad.
Kulturradikala röster
om fred oeh försvar.
Det var oundvikligt, att världskriget och dess
utgång skulle återverka deprimerande på
försvarsrörelsen i vårt land. Icke nog med att känslan av det
omedelbara yttre trycket slappnade med den momentana minskningen i faran
från öster. Kampens resultatlöshet, där den framstod som bäst
förberedd, skickligast ledd och länge mest heroiskt förd, kunde ej annat
än undergräva den optimistiska tilliten till den stridbara kraftens
inneboende segermakt, medan lidandenas ohyggliga anhopning, krigets
mekanisering och stridsmedlens tilltagande gemenhet berövade krigets
väsen mycket icke blott av dess ära, utan också av dess heder. Även
hos mången, som i sitt förnuft är lika övertygad som förut om den
politiska nödvändigheten och det nationella värdet av ett starkt
försvarsväsen och om otillförlitligheten av folkförbundets fredsgaranti,
är känslobottnen en annan nu än det frejdiga mod, som bar upp
försvarsstriden under åren 1911—14.
Så mycket naturligare är det, om världskrigets fasor å andra sidan
ökat glöden hos den, vars patos redan förut var War against War,
och allrahelst hos den allmänt-intresserade kvinnan med hennes
varma känsla för individen och hennes oförmåga att tänka ur
statssynpunkt. Får man tro en av författarna till den i föreningen
Frisinnade kvinnors skriftserie Brännande frågor i fjol utkomna
broschyren Ett nytt försvar av Mia Leche och Elin Wägner,
tillkommer rentav nämnda förening äran att ha gjort »det första
försöket att . . . flytta pacifismen in i dagspolitiken». Även inom
denna krets förekomma dock skiftningar i vad samma förf. kallar
»krusningen på ytan». Fru Leche beklagar, att rörelsen hittills
varit mera »affektbetonad» än »förnuftsbetonad». Själv vill hon
givetvis representera den senare riktningen, medan man kanske
icke är alltför orättvis, om man — vilket fru L. säkerligen ej menat
— hos fru Wagner spårar ett och annat av den förra. För övrigt
betyga båda varandra all respekt — ty då fru W. säger sig sedan
många år tillbaka ha följt fru L:s fredsarbete med »stigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
