Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lundapoeter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 LITTERATUR
samma melodik har genom Evert Taube och andra blivit till ett
omtyckt varieténummer; Gabriel Jönsson har visat, att genren kan
förädlas och höjas till verklig konst. Hans Vid vakten är ett litet
mästerstycke av skälmskhet och vemod, och i förföriskt smekande välljud
överträffas den inte av många samtida dikter på svenskt tungomål:
Flicka från Backafall, briggen Tre Bröder
kryssar i kväll i Karibiska sjön,
medan en landvind från kusten i söder
sveper som sunnan därhemma kring ön.
Luften är kryddad med tusende salvor,
men jag ger bort dem varendaste en
mot att få vandra bland Backafalls malvor,
alltmedan månen går vakt över Hven.
I hembygdsdikterna och de personliga bekännelserna röja rytm och
diktion ett omisskännligt inflytande från Anders Österling; men Gabriel
Jönssons stil har en helt annan pregnans än den ordrike, en smula
sävlige sydskånske idyllikern kan nå, och har på samma gång en
genomskinlig klarhet, som man ibland saknar hos den äldre
mästaren. T. o. m. i den präktiga diktcykeln om Jöns Botillesson och
hans släkt, som eftersträvar och även uppnår episk storvulenhet och
bredd, är urvalet av ord och bilder ytterst kräset och
koncentrationen driven till virtuositet. Högst når han emellertid — och det är
betecknande för hela Gabriel Jönssons konstnärskynne — när han
behandlar det enklaste och mest utslitna av alla poetiska temata; de
sex somrarna av ljusaste hjärtelugn vid Backafalls stränder och den
besvikelsens tomhet, som kom därefter.
Backsvalan blänkte kring din kind,
konvolveln vid din sko.
Situationen är knappt mer än antydd, och ändå förnimmer man
hur doftande sommarvindar spela kring en solskenssaga från hjärtats
unga år. Och åt den motsatta stämningen, tröttheten och
ödslighetskänslan när sagan är slut, har han med enkel fulländning och
gripande konst givit uttryck i sin kanske vackraste dikt, Hjärtat och
svalorna:
Det låg en bård av svalbon kvar
i höst kring öns förblåsta stup.
Då såg jag första gång hur bar
en backe blir, när svalan far
och bor på sjöars djup.
Symbolens innebörd förtydligas i diktens fortsättning, men det
behövs knappast. Redan i första strofen hör man den melodi som alla
fått förnimma och ingen glömmer:
Les sanglots longs
des violons
de 1’automne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
