Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lundapoeter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 135
des så gott som fullständigt i sällskapet, och förgäves efterlyste man
ungdomens friska håg till vägröjning och nydaning i denna kalender,
vars utgivare dock var Lunds studenters brandröda Clarté-sektion.
Skulle man döma enbart efter detta dikthäfte, kunde man rentav
befara, att i en snar framtid gamle Kellgrens ord skulle återvinna en
viss giltighet: »Det finns intet plattare i världen än skånska
pannkakor och poesier från Lund».
Så illa beställt är det nu inte. Två stora Lundapoeter, som redan
räknas bland svenska språkets klassiska diktare, leva och verka ännu
— Ola Hansson och Vilhelm Ekelund. Flera andra samtida lundenT
siska diktarenamn ha klang i hela det litterära Sverige: Anders
Österling, den fine och fulltonige lyrikern, Gustaf Hellström, den skarpe
iakttagaren och rappe psykologen, Fredrik Böök, vår kanske främste
nu levande reseskildrare, vars oroliga konstnärstemperament jäser och
bubblar i var rad han har skrivit — och så Hans Larsson, den
störste av dem alla, han som har visat oss vår skånska hembygd
i en ny dager, renare än någon annan, badande i idéernas klara och
varma högsommarsol. Här skall emellertid inte talas om någon av
dessa, som redan nått stadgad rikssvensk berömmelse; det finns
förutom dem åtskilliga andra verkliga poeter, som den dag i dag traska
omkring på Klostergatan och i Lundagård och som var på sitt manér
ge uttryck åt sydsvenskt kynne och lundensisk tradition.
Patriarken bland dessa lundensiska skönandar är Ernst Norlind,
den gamle studenten och herren till Borgeby slott, som med kokhet,
lite bullrande entusiasm bedriver samtliga sköna konster på en gång.
Hans vördiga uppsyn av satyr och profet sprider alltid glädje
omkring sig, vare sig han uppträder som spelman och conferencier eller,
ung bland de unga, talar sig varm för uppgiften att rädda
mänsklighetens ömtåligaste värden undan tidens fulhet och nöd. Hans
gemyts rikedom är översvallande; dessvärre svämmar gemytet i hans
diktning alltför ofta över de strandmärken, som det konstnärliga
hantverkets lagar nu en gång ha satt. Det lyriskt färgade prosakåseriet
är hans rätta uttrycksform. När han i denna bekväma vardagsdräkt
får tala fritt om ting som ligga honom om hjärtat, kan hans konst
både gripa och värma. Man kan ha det bästa utbyte av att umgås
på förtrolig fot med den av pathos och lune vibrerande människan
Ernst Norlind: utmärkta tillfällen erbjuda sig i reseboken Bland
tiggare och tänkare och i den nyutkomna samlingen Minnen och
meditationer. Hans vers däremot är alltför ofta affekterad och
formlös; och romanformens krav på plastisk utmejsling av
personerna, vederhäftig och åskådlig miljöteckning och arkitektoniskt sträng
komposition är han alldeles för otålig att beakta. Han kan
omöjligen låta bli att överrösta sina personer, demonstrera sin miljö och
i predikoform utlägga sin idé. Bristerna träda så mycket bjärtare
i dagen, som uppslagen i hans romaner — exempelvis den i våras
utkomna Silvermaljan — ligga inom den realistiska
samtidsskildringens och människoanalysens sfär och skulle ha krävt en Ernst
Ahlgrens sobra och fasta teknik för att komma till sin rätt. Kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
