Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1925 - Avspänning på arbetsmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 DAGENS FRÅGOR
till 40—50 %, medan däremot hemmaindustrierna som vanligt kommo
vida lindrigare undan. >
Emellertid rönte medlemsantalet inom fackorganisationerna ingen
nämnvärd minskning genom dessa händelser. Massorna tyckas ha
förstått — vad statistiken bekräftat — att reallönerna trots
nominal-lönens sänkning dock höllo sig över 1913 års nivå och att sålunda
vinsten från högkonjunkturen icke gått förlorad. Trots den depri
merade stämningen avfolkades icke fackföreningarna utan ha f. n.
större numerär än någonsin. Även de senaste stora
förskingringsskandalerna ha icke haft något inflytande på medlemsantalet, men
torde istället ha givit de kommunistiska »cellbyggarna» uti
organisationen större möjligheter.
Förklaringen till att lönerna kunnat hållas uppe så pass högt och
att fackorganisationerna förblivit så orubbade av den våldsamma
krisen på arbetsmarknaden torde väsentligen vara att söka i den
omfattande offentliga hjälpen till de arbetslösa. Staten har under nämnda
år utbetalat inemot 125 mill. kr. för nödhjälpsarbeten och understöd,
vartill torde komma en cirka 25 mill. kr. från kommunerna.
Därjämte ha fackorganisationerna själva av sina fonder till medlemmarna
i sina arbetslöshetskassor utanordna c:a 20 mill. kr. Dessa väldiga
belopp ha skyddat arbetsmarknaden för den kris, som övergick
näringslivet och som inom de borgerliga klasserna krävt så många offer.
Under sådana förhållanden var det att förutse, att
fackorganisationerna, som nödtvungna veko undan för den oemotståndliga
lågkonjunkturen, skulle begagna första ljusning i det ekonomiska läget för
en lönoffensiv. Vid föregående årsskifte förhöll man sig ännu
avvaktande, och de många stora industriavtal, som utlöpa vid denna
tidpunkt, blevo då prolongerade. Under våren 1923 hade man också
inom trävaruindustrin och vid järnbruken fått nog av de lockouter,
som där pågått och vilka föranledde arbetslöshetskrisen och den andra
Brantingska ministärens störtande i april samma år. År 1924 har
emellertid varit lika gynnsamt ur arbetstillgångens synpunkt, som det
varit dåligt i anseende till industrins räntabilitet. Socialstatistikens
arbetslöshetssiffror ha sålunda varit lika normala, som fondbörsens
aktiekurser abnormt låga. Det låge, vari näringslivet sålunda råkat,
belyses skarpt i artikeln Lönekrisen inom Sveriges
näringsliv och behöver här icke bli föremål för ytterligare bedömande.
Lönarbetarna se och bedöma läget med hänsyn uteslutande till de
taktiska möjligheterna och finna dem uppmuntra till n}^a lönekrav, helst
som en så betydelsefull »nyckelindustri», som byggnadsverksamheten
haft en högkonjunktur, som i våras förmådde de svagt organiserade
och för sin eftergivenhet kända företagarna i branschen till avsevärda
löneförhöjningar i ett nytt kollektivavtal. Även åtskilliga företag inom
livsmedels- och njutningsämnesindustrin ha på grund av de större
möjligheterna att vältra stegrade arbetskostnader över på
konsumenterna icke dragit sig för löneförhöjningar. Genom den prisstegring
på agrarprodukter, som ägt rum under det sista halvåret, samt till
följd av den hyresökning, vilken blivit en konsekvens av de höjda bygg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
