Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Från Karl Johans-tiden. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 55
Gunnar Wennerberg, men det är Karl Johanstidens levnadssätt och
uppfattning, som bildar den egentliga bakgrunden.
Karl Johanstiden erbjuder en underlig blandning av motsatser. Den
började med djupaste misströstan, den visade till en tid eit oanat
uppsving och gav fog för nya djärva förhoppningar, men i fortsättningen
skulle dessa föga fyllas eller åtminstone realiseras annorlunda än som
väntats. Vad var det annat än nationell misströstan, som kastade Sverige
på knä för den som man trodde allsvåldige soldatkejsaren och som
bragte oss att begära ny tronarvinge av hans hand? Och väl fanns det
skäl för sådan till förtvivlan gränsande ängslan. Gustav Illis
styrelseapparat hade lika väl som hans utrikespolitiska system brustit sönder
under mindre skickliga händers ledning. Det enda, som egentligen
levde kvar, var den gamla adelsobstruktionen men nu utbredd till alla
stånd och alla verksamhetsfält. Varje stabskvarter, varje ämbetsverk
var mer eller mindre vordet till en konspirationshärd, alla visserligen
oklara om syftet men alla ense i att kritisera, fördöma och försvåra de
befallandes åtgärder. För denna upplösning satte icke marsrevolutionen
1809 en gräns, ej heller den nya regeringsformen, ty om denna skulle
verka lyckligt eller icke, berodde på en tillämpning, vilken ännu icke
kunde anas. Men utvecklingen löpte följdriktigt ut i tvenne katastrofer:
den nästan till döds hårda Fredrikshamnsfreden och det Fersenska
mordet. Om freden sade ifrån, att de på tronförändringen byggda rosenröda
yttre förhoppningarna varit grundfalska, så blottade gatuupploppet den
20 juni, då rikets främste dignitär slogs ihjäl i truppernas åsyn och
under de styrandes tysta gillande, att alla auktoritetsband höllo på att
brista. Där sålunda ingen normal väg till bättring syntes, gjorde man
språnget ut i det obekanta. Just i det obekanta, ty alla vackra kalkyler,
varpå tronföljarvalet den 21 augusti byggdes, voro fotade på lösaste sand,
de voro chimärer, med vilka man sökte trösta sig eller rättare dölja sin
förvirrade hopplöshet. Hans Forssell har i sin biografi över Wetterstedt
med epigrammatisk skärpa tecknat situationen av Sveriges knäfall inför
Napoleon och försök att gissa sig till hans tankar, då man till sist
»gissade orätt, men — valde rätt».
Vad valet i Örebro verkligen betydde, blev ju icke strax uppenbart,
men en följd inställde sig genast, den tryggande känslan, att riksskeppet
ej längre drev herrelöst för vinden. Känslan tog kanske som ofta sker
ut vinsten i förskott, ty den nye kronprinsen var för mycket en
revolutionens son och hade redan sett för mycket av tvära omkastningar för att
fullt lita på sin hastiga upphöjelses varaktighet. Av allt att döma har
han med stor diplomatisk försiktighet känt sig för på den nya marken,
innan han dristade bli den befallande och ge Sveriges politik vändningen
efter sina syften. Men just därför att han mottagits som räddare, satt
han, när ögonblicket kom att avslöja hans planer, redan så fast i sadeln,
att den överraskande frontförändring, som förde Sverige på Rysslands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
