Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 13. 12. 1924 - Dragkamp inom sovjetoligarkien och röd imperialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 589
regering som helst kunna räkna på ett apatiskt undergivet folk, där
varje gnista av handlingskraftig politisk oppositionslystnad förkvävts.
Lenins efterträdare lia alltså haft tämligen fria händer, såväl utåt som
inåt, stora möjligheter att genomföra en positivt uppbyggande politik.
Men denna uppgift ha de knappast i något hänseende visat sig vuxna.
Sovjetoligarkien, sådan den nu är, förtjänar ingalunda den nimbus
av nästan demonisk politisk slughet och det anseende för djupt lagda
och skickligt utförda planer, som ännu för vida kretsar i
Västerlandet synes omsväva den. Zinovjev, Kamenjev, Stalin, Bucharin, Rykov
— alla äro de epigoner, på sin höjd andra klassens politiska
begåvningar. De leva på prestigen från Lenins tid, byråkratiseras och
förlora alltmer, trots sin ständigt flödande revolutionära frasfontän, såväl
sin första revolutionära kraft som blicken för det verkliga läget i
världen. Deras högfärd och oförmåga av nydaning — alla epigoners
kännetecken — framhäva allt mer deras position av självvalt isolerad
förblindelse.
Visserligen finnes det i Sovjet-Rysslands politiska ledning två män,
som icke äro epigoner utan var för sig första rangens politiska
krafter: Trotskij och Tjitjerin. Men den ene av dem befinner sig i öppen
och den andre i latent opposition mot den dominerande riktningen
med Zinovjev och Kominterns (den kommunistiska internationalens)
övriga spetsar i täten. Kring Trotskij, numera i den ekonomiska
politiken klart högerorienterad, drar det upp till en kris av första
ordningen, om vars utgång det dock ännu är för tidigt att spå. Och
vad Tjitjerin beträffar — vilkens utomordentliga diplomatiska kapacitet
gör honom oumbärlig även för det härskande kotteriet — har han,
försiktigt hävdande sin neutralitet i de inre partistriderna, vetat att i
sju års tid behålla den närmaste ledningen av Rysslands utrikespolitik.
Han har därunder givit denna politik en karaktär, som mer och mer
påminner om det gamla Rysslands utrikespolitik och i varje fall är
klart imperialistisk. Kominterns propaganda och strävan till
världsrevolution har gjorts till ett redskap för rysk imperialism — icke
tvärtom. Detta är åtminstone Tjitjerins politik, och hans sega
målmedvetenhet visar sig i allmänhet leda till säkrare resultat än
Zinov-jevs gåpåarmanér.
Sovjetoligarkien innefattar emellertid också en del i främsta planet
agerande personer av mera oklar orientering och ovissa syftemål.
Till dem hör Litvinov, mångsidigt användbar, intelligent, kunnig,
skrupelfri, med en mycket stark portion av den gudomliga fräckheten
men med föga personlig auktoritet. Vidare Radek, en skicklig
agitatorisk skribent och specialist på misslyckade revolutioner i
Mellan-Europa, ävensom Karachan och Joffe, högst användbara
sovjetdiplomater, samt slutligen Dzerzjinskij, den gamla tjekans överbödel och
chefen för G. P. U. (Gosudarstvennoje politiljeskoje upravlenije, tjekans
efterträdare). Den sistnämnde är för närvarande Zinovjev-anhängare,
men dock ett politiskt frågetecken, i varje fall en kraft att räkna med.
Om alla dessa gäller det, att de i fall av regimskifte helt visst skulle
önska men svårligen kunna rädda sig över till den segrande sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
