Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - »Yppighets nytta.» Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 ELI F. HECKSCHER
köp av värdepapper. På det sättet bli också sparade pengar
utgivna. Det lär därför ej lyckas för den som vill ha en
förevändning för slöseri att finna den i behovet av pengar i omlopp.
Lyxen för andras skull är över huvud taget dömd inför varje
sammanhängande ekonomisk tankegång. Just detta resultat är
ett gott exempel på det slags framsteg som innebäres i
uppkomsten av en ekonomisk vetenskap.
Men är lyxen som sådan därmed också dömd? Nej, långt
därifrån. Den ekonomiska vetenskapen kan så mycket mindre
fälla något utslag i en dylik fråga som den ej ens har något
kriterium på vad som menas med lyx. En allmängiltig
avgräns-ning därav skulle kräva att allt som icke är oundgängligen
nödvändigt för livet och arbetsförmågan finge denna benämning,
och därmed har begreppet förlorat sitt väsentliga intresse i något
så när framskridna samhällen. Skall man åter inlägga i begreppet
bara vad som överskrider folks vanliga levnadssätt, så får man
tydligen ett efter olika samhällsklasser, orter och tider växlande
lyxbegrepp, som det ej är mycket att göra av, framför allt
därför att det icke ger någon hållpunkt för ett omdöme om det
habituella levnadssättets större eller mindre berättigande.
Nationalekonomiskt sett får frågan om lyxen sin betydelse
egentligen i samband med sparandet eller kapitalbildningen. Hur
människor disponera sina utgifter får nationalekonomien nöja
sig med att inregistrera, i st. f. att bedöma eller ens förklara;
men dessa utgifters totala belopp i förhållande till samhällets
totala inkomst har den mest vittgående betydelse för hela det
ekonomiska systemet. Man kan aldrig upphöra att förvåna sig
över, hur främmande dessa tankegångar äro också för högst
ansvarsmedvetna människor, jå, ibland nästan främst för dem.
Att det skulle ligga något galet i att ge bort allt vad man ej
använder för sina egna behov står ofta för sådana människor
nästan som ett misstänkt och i varje fall som ett hopplöst
teoretiskt resonemang; när man ser så mycket elände omkring sig,
mena de, är ens första plikt att hjälpa, och mycket få
människors inkomster räcka till för alla som äro i nöd. Sparandet
blir följaktligen uteslutet på förhand; och visserligen icke
»yppighets nytta» men likväl »utgifters nytta» blir ledstjärna. En
större moralisk skillnad än den som råder mellan dessa två
ideal kan ju svårligen tänkas,-men ett ha de likväl gemensamt:
att utesluta kapitalbildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
