Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En historiefilosofisk undersökning. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 LITTERATUR
denna känsla ytterligare, när han övergår till de yttersta
förutsättningarna för historien, till vad han med en lycklig term kallar
meta-historik. Orn staten är historiens princip, så kan denna, menar
Haralds, dock icke, om den vill vara världshistoria, stanna vid de
enskilda staterna utan måste söka någon högre individuell och personlig
enhet, som innesluter dem i sig. Denna finner förf. i den kristna
Gudsrikesidén. Denna är det yttersta postulat, varmed historiens
objektivitet står och faller. Att kristendomens idé om det absolutas
självuppenbarelse, om Logos, som vart kött och slog upp sin
tälthydda ibland oss, först gjort en historiefilosofi möjlig, skall icke
bestridas, men detta bevisar icke, att den för all framtid måste vara
knuten därtill. Ett historiskt faktum, »vars sanning», såsom Haralds
säger, »bevisas av historien själv därigenom, att kristendomen löser
det problem, som antiken uppställt — det absoluta» (??) kan väl aldrig
bli historiens yttersta princip. Denna måste väl dock sökas utanför
historien själv. Haralds hela metahistorik blir en subjektiv bekännelse
av en om kristendomens sanning personligen övertygad man och må
som sådan äga sitt värde och stå oantastad. Men vetenskaplig
bevisning saknar den och undandrar sig därför vetenskaplig diskussion.
Jag vill blott lika subjektivt anmärka, att det för mig ter sig ganska
sällsamt att förknippa just den starka betoningen av statsidén med
idén om ett rike, som icke är av denna världen. Demosthenes kallade
staten »en Guds gåva och uppfinning», Augustinus anser den vara eit
djävulens verk och en följd av synden, ehuru visserligen tills vidare
för syndens skull nödvändig. Att all förkristen världsåskådning är
»naturalistisk och partikularistisk», är väl dock en sanning med
modifikation. Platonismen är icke naturalistisk och stoicismen icke
partikularistisk.
Dr Haralds säger, att han gått till lösningen av sin »ingalunda
anspråkslösa uppgift» från en »relativt smal bas av både historisk
och filosofisk lärdom», l vad mån detta är riktigt, låter sig ej av
en utomstående avgöras. Visst är emellertid, att hans studie — icke
minst i de båda avslutande partier, som jag här ej alls berört, en
utredning av den historiska rättens problem och en krilik av
Hägerströms kritik av »personliga samhällen» — förråder en djup skolning i
den boströmska idealismen. Det är en förnäm tradition, som
förtjänade att åter hos oss komma till heders. Men icke obetingat
förnäm är den suveräna gest, varmed denna »rationella idealism» ofta
nog från sin höga plattform avvisar allt, som smakar av »lägre»
em-pirism. Därutinnan är boströmianismen icke alldeles utan skuld till
det vanrykte, vari den bland allmänheten råkat, om också
huvudorsaken ligger i tidens naturalism. Denna gest behövde dock ej alls
höra med till dess väsen. Boströmianismen är ju, såsom bl. a.
professor E. Liljeqvist med skärpa framhållit, långt ifrån någon
erfarenhetsfientlig konstruktionsfilosofi. Det bör ihågkommas, säger
denne (i en uppsats om Jellinek och boströmianismens statsfilosofi,
Statsvetenskaplig tidskr. 1913) »att det var Boström, som i vårt land
slog de stora slagen mot konstruktiv filosofisk metod och yrkade, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
