Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den enskilde och gemenskapen i katolsk och evangelisk kristendom. Av Arvid Runestam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENSKILDE OCH GEMENSKAPEN 465
eller detta bristande isärhållande av kärlek och gärningar ligger
orsaken till, att Luthers uttalanden om kärlekens värde aldrig
fingo den fasthet, som utmärkte hans ord om tron. Att
kärlekens sinnelag sammanslogs med den yttre handlingen under ett
begrepp, betydde nämligen, att kärleken löpte större risk än tron
att bli betraktad under den mänskliga prestationens synpunkt
och att alltså utsättas för den misstanke, som hos Luther
vidhäftade all mänsklig gärning. Ty intet människans eget verk
fick ju ha någon plats i gudsförhållandets eget centrum, i
»rättfärdigheten». Följaktligen fick kärleken sken av att äga ett
ringare värde än tron, vara mera »mänsklig» än tron och mera
tillhörig det andliga livets periferi. Kärleken, som skulle binda
människorna samman i personlig gemenskap, fick icke ligga i
personlighetslivets centrum på alldeles samma sätt som tron —
trots att såväl den ena som den andra var en mänsklig
»gärning» och trots att såväl den ena som den andra var ett Guds
verk i människan!
Till någon del är detta säkerligen skulden till, att lutherdomen
allt intill den dag som i dag är haft så svårt att finna en
tillfredsställande förbindelse mellan det religiösa invärteslivet och
livet i världen, mellan det kristna samfundslivet och det
världsliga samhället. Här ha visserligen historiska faktorer tillkommit
och skärpt dualismen, och lutherdomen efter Luther har
försummat att beakta tidens växlingar och därför med sin religiösa
tro i viss mån blivit kvarlämnad i en svunnen tid. Men ytterst
går nog här en orsakskedja tillbaka till Luther själv och hans
alltför oklart och alltför litet energiskt fattade kärlekstanke.
Så mycket är visst, att kärleken måste tillsammans med tron
förläggas till personlighetslivets centrum, om det skall vara
möjligt att hävda en gemenskap av personligheter, en andlig
solidaritet. Än mer: vi få inte vara rädda för vad lutherdomen
med tanke på katolicismens gärningslära så ängsligt fruktat: att
betrakta tron och kärleken själva som gärning. Visserligen icke
på romerskt sätt, utan på evangeliskt. Ty det är just, rätt
förstått, därigenom att den evangeliska kristendomen betraktar tron
och kärleken såsom gärning som den skiljer sig från Roms
gärningslära. Tron och kärleken äro nämligen icke i den meningen
»gärningar», att de likt andra »goda gärningar» bli föremål för
värdering från en Guds sida, som räknar mänskliga prestationer
till förtjänst eller skada, utan tron och kärleken äro de organ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
