Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 VERNER SÖDERBERG
republikanska institutionerna nått under hans ämbetstid. Han
gjorde även i talet en lätt antydan om att han vid det i
december stundande presidentvalet ej ämnade söka återval.
Hyllningarna vid banketten fortsatte på gatorna, då presidenten begav
sig till en galaföreställning på Lyons Stora Teater. Detta
ögonblick begagnade en fanatisk italiensk anarkist, Sante Caserio, till
att utöva »handlingens propaganda» mot det »ruttna
borgarsamhället», och hans dolk gjorde ett plötsligt slut på Carnots
pre-sidentskap.
Presidentmordet hade halvtannat år förut föregåtts av ett
bombattentat i deputeradekammaren, vilket ledde till en serie
energiskt genomförda kraftåtgärder av dåvarande konseljpresidenten
Jean Casimir-Perier. Helt naturligt riktades nu
presidentelektorernas ögon mot honom, som dessutom ett par veckor tidigare
genom val till deputeradekammarens president fått bevis på
kammarmajoritetens förtroende; han föredrogs med stor
röstövervikt framför radikalernas sedermera traditionelle
presidentkandidat, Henri Brisson. Liksom Carnot var han en »dynast»,
sonson till Ludvig Filips mest energiske premiärminister
Casimir-Périer och son till den Auguste Casimir-Périer, vars
övergång från orléanism till republikansk opportunism efter
Thiers’ mönster i sin mån bidragit till republikens
lagfästande 1875. Själv tillhörde han liksom Carnot (samt för övrigt
även Loubet och Falliéres) de frejdade 363 kammarledamöter
från 1877, som då sammanslöto sig mot kuppen av den 16 maj.
Det fanns emellertid i hans tillträdesbudskap en förklaring, som
skorrade obehagligt i de ortodoxa radikalernas öron.
Casimir-Périer sade sig nämligen däri icke ämna »låta de rättigheter
författningen givit presidenten misskännas eller preskriberas».
Att detta var mera än en fras, visade hans oväntade avgång
mitt under pågående ministerkris den 15 januari 1895. Om
motiven gav presidentbudskapet blott mystiska antydningar.
Casimir-Périer skrev där, att »presidentämbetet, blottat på medel
att handla och kontrollera, kan endast ur nationens förtroende
hämta den moraliska styrka, utan vilken det är ingenting» och
att »de konstitutionella friktionerna kunna ej nedtysta det
politiska samvetets krav». »Jag underkastar mig icke», fortsatte
han, »att ställa sida vid sida tyngden av det moraliska ansvar,
som vilar på mig, och den maktlöshet, till vilken jag dömts.»
Dessa dunkla ord verka nästan som en återklang av Mac Mahons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
