Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Penningväsendets tio-åriga odyssé. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PENNINGVÄSENDETS TIOÅRIGA ODYSSÉ 163
Denna utveckling 1920—1924 är alltför färsk att behöva
framställas i detalj. Men det kan icke nekas, att man kunde finna
starka motiv för sins emellan motsatta ståndpunkter i fråga om
vad som i det givna läget skulle ha varit den rätta politiken.
Om det stora prisfallets förödande verkan kan endasten
mening råda, och det ligger därför nära till hands att mena, att
vår rätta politik skulle ha bestått i att låsa fast 1920 års höga
prisnivå och återgå till ordnade penningförhållanden på den
grundvalen. Det var emellertid mycket få länder som valde
detta alternativ — eller, rättare sagt, intet enda ännu känt land
har valt alternativet av egen fri vilja. I ett fåtal länder,
varibland det oss närmaste var Finland, utvecklade sig saken
visserligen i allt väsentligt på det antydda sättet. Prisnivån hölls
där i allt väsentligt kvar på sin höga nivå, men då samtidigt
guldvärdet och därmed köpkraften för alla bättre valutor
våldsamt steg, förutsatte detta en motsvarande nedgång i den
finländska valutans utlandsvärde. Att detta skulle ha skett med
avsikt, torde emellertid bestämt kunna bestridas; det var efter
allt att döma en slump som kom de två faktorerna, nedgång i
finnmarkens utländska notering gentemot guld och guldets
ökade köpkraft, att i allt väsentligt uppväga varandra. Men
detta hindrar naturligtvis icke, att andra länder med en mer
genomförd diskussion av penningproblemet hade kunnat välja
samma väg med full avsikt. För att en sådan utveckling skulle
ha kunnat försvaras, hade det emellertid varit nödvändigt att
binda valutan på det ena eller andra sättet vid det sålunda
definierade läget; man hade fått ålägga centralbanken att reglera
sin diskontopolitik på sådant sätt, att den inhemska prisnivån
hölls stabil, och sedan återgå till guldmyntfoten genom en
myntrealisation, efter att guldet återfått sin värdestabilitet.
Att många lidanden härigenom skulle ha besparats det
svenska folket, om denna väg blivit följd, kan knappast med
framgång bestridas. Men det är icke frågan, utan det avgörande
måste vara, huruvida en sådan politik över huvud var
genomförbar. Och ingen som haft tillfälle att följa de offentliga
diskussionerna på penningpolitikens område kan undgå att besvara
den frågan med nej; det kan rent av ifrågasättas, om någon
enda person i ansvarig ställning under det stora prisfallets tid
ens vågade uttryckligen förfäkta ett dylikt program. Redan
själva prisfallet hälsades till en början med glädje i så stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
